Septemberstart

p1030313I går den 1 september träffade jag studenter för första gången på tre månader. Vi träffades i stora hörsalen på Naturhistoriska. Kursansvarig introducerade och jag tog vid kvart i elva. Det kändes hemtamt, men ibland fick jag en overklighetskänsla och en stark känsla av självmedvetenhet. En känsla av att nu står jag här igen och talar inför nästan 100 studenter som lyssnar. Efteråt var det några som kom och tackade, och tillade att etik är något som lärarna ute på skolorna talar väldigt lite om Men, det är likadant hos oss. Det praktiska dominerar och det finns inte eller vi ger inte etiska diskussioner någon tid.

Efter storföreläsningen kunde jag ta det lugnt, då jag inte har några seminarier. Men, jag kom inte därifrån förrän runt fyra-tiden, då det var en del att fixa – inrapportering, kopiering och en del annat. Jag var rejält trött, av tidig morgon, nystart och kallt i hörsalen, när jag körde hemåt och köerna kröp fram i tunneln från Norrtulls-infarten och upp på Essingeleden. Men, märkligt nog gick det ganska snabbt hem iaf.

Idag vaknade jag kl. sex, efter att ha sovit i sju timmar, men sov ytterligare 1,5 timme framför TV. Drömde om Christer Lindarv, vilket fick sin förklaring. Han var på Gomorron Sverige.

 

Terminstart

20160801_042705Ja, då är det snart dags att träffa studenterna igen efter tre månader. Sen jag kom hem från Kavala och återgick i tjänst har jag varit på konferens, läst ny kurslitteratur, examinerat studenter, och funderat en hel del på den storföreläsning i etik och moral som jag ger på torsdag, samt filat en del på min magisteruppsats i filosofi. För övrigt har jag inte några seminarier i etik-kursen denna termin. Istället har jag en kurs inom didaktiken – Skolans kunskapsuppdrag. Det skall bli riktigt spännande att undervisa på en helt ny kurs på VAL-programmet. Trevligt är också att samarbeta med nya kollegor, även om jag inte har något emot mina gamla :-). Men att få lite nya intryck är alltid bra. Höstterminen detta år blir inte lika intensivt vissa månader. Men jag har Didaktik-kursen, tre kurser i Utbildningshistoria och Bästakursen Utbildning, pedagogik och samhälle. Efter tolv år är den lika rolig att undervisa på (tidigare AUO2-kurs, men som nu ges för Valarna). Den enda som jag dessutom är kursansvarig för, vilket innebär att utvecklingen av den hänger en hel del på mig. 🙂 Självklart tillsammans med två kollegor som inte är desamma från termin till termin (ett litet lärarlag), vilket innebär att den kan utvecklas fortare. Nya fräscha ögon gör en hel del. Men, då gäller det förstås att vara flexibel som kursansvarig.

Mina filosofistudier fortsätter. På grund av sjukdomar (som var övergående, men smärtsamma och utdragna – bältros och streptokock-infektioner är inte roligt att leva med, men går över – även om jag fortfarande har smärtor) under vårterminen, orkade jag endast med jobbet. Uppsatsarbetet gick på trekvartsfart, om ens det.  Men, det känns bättre än på många år att starta upp höstterminen. Måste bara hålla koll på stressnivån. Men, jag har en bra chef som lägger ut tjänstefördelningen jämnt över terminen. Även om det kommer finnas undervisningsfria veckor. Det beror dock på FoU-tid och på administrativa arbetsuppgifter.

Vi skall byta plagiatprogram, från turnitin till urkund. Södertörns högskola har urkund och som student är det lätthanterligt. Man sänder dokumentet via sin egen mail. Hur det ser ut för lärarna vet jag ännu inte.

Under två dagar skall jag nu arbeta med en ny ppt-presentation till storföreläsningen, då den gamla inte längre är aktuell.  Men resten av eftermiddagen har jag en del examinationer att bedöma.

Adler Olsen eller Lars Kepler?

När jag på ICA Maxi i Arlandastad den 3 juni dagen innan jag flög ner till Saloniki, hittade en ljudbok – En man som heter Ove – fann jag fördelarna med att lyssna på skönlitteratur. Man kan ligga nerbäddad i sängen i ett kompakt mörker som endast bryts av några strimmor av ljus från gatlyktorna. Man blir ett med rösten i hörlurarna. En nackdel är att det är lätt att bli alltför avslappnad och somna. Vilket skedde under mina fem veckor i Kavala, så ljudbokens sista kapitel lyssnade jag på kvällen före tidpunkten för min avresa från staden och hem till Sverige. Den räckte länge.

Väl hemma köpte jag Det andra ansiktet av Ljungstedt, som var ganska bra. En story som var någorlunda trovärdig. Spännande och ganska förutsägbar. Sen ramlade jag på Den gränslöse av Adler Olsen och var fast. Inte endast för att det är en spännande historia, utan också för Stefans Sauks uppläsning som ger 19 timmars underhållning. Medan jag väntade på Marcoeffekten av samma författare och uppläsare, lyssnade jag på två av Lars Keplers böcker. Den första Eldvittnet är ganska spännande, men i jämförelse med Adler Olsen, inte lika bra. Den andra  Stalker som iofs är bitvis spännande, men alltför detaljerad, upprepande och inte verklighetstrogen.

Skillnaden mellan Adler Olsen och Lars Kepler är att i den sistnämndes bok Eldvittnet utgör texten i sig ett irritationsmoment, t.ex. ”sa hon mjukt” ”rörde sig mjukt” mm. Detta ord mjukt upprepas genom hela Eldvittnet. I Stalker är det alltför utdragna beskrivningar, hur människorna ser ut, och långdragna scener (för att inte tala om beskrivningarna av hypnos-scenerna?) Det är en del som är förväntade t.ex. att mördaren inte hade dött och av någon oförklarlig anledning, trots att hon inte borde ha orkat med detta, lyckades resa sig upp och sticka kniven i en av personerna. Hur mördaren gång på gång dök upp, utan att läsaren fått vägen dit beskriven lika detaljerat som allt annat i boken, kan tolkas som att slutet skrivits för att boken var tvungen att ta slut eller för att författarna inte själva visste hur mördaren skulle ha lyckats med det. Lars Keplers böcker är alltså spännande, men i längden alltför tröttsamma att lyssna sig igenom. Dessutom känns de flesta beskrivningarna inte nödvändiga. Och inte speciellt trovärdiga, t.ex. när en jagad kvinna går nerför trappan i sin egen källare som är mörk, istället för att välja att gå in i ett rum och öppna ett fönster. Eller när kvinnorna känner obehag av att stå i ett upplyst rum och få en känsla av att någon betraktar dem, inte släcker lampan utan går fram till fönstret för att se om det står någon där. Och då upptäcka att om de kunde se sig själva i rutan, så betydde det att någon utanför skulle se dom också. Icke trovärdigt!

Om man läser dem, kan man säkerligen hoppa över ett antal sidor utan att missa någonting av själva handlingen. Stalker frossar dessutom i våld och smaklösa beskrivningar av detta våld. Jag hoppade över dem. Epilogen hade de kunnat radera eller skriva om.

Adler Olsen ger inga långa beskrivningar om miljöer eller hår- och ögonfärg, klädsel mm. och miljöskildringar både utom- och inomhus, utom när ”rösten” Carl Mörck tycker till om det. Dessutom är de tre personerna i avdelning Q original och dialogen är humoristisk, rå och trovärdig. Nu har jag snart lyssnat klart på Marcoeffekten (två CDn kvar) och den är minst lika bra. Marcos liv på gatan i Köpenhamn beskrivs genom att berätta om vilken gata han är på och om det är mycket folk eller inte. Men inga beskrivningar om hur det ser ut. Tack för det? Inte heller frossar Adler Olsen i våld.

Min bedömning som naturligtvis är subjektiv, är att Adler Olsen är en mycket bättre berättare och författare än vad Lars Kepler är. Jag föredrar att komma närmare personernas egenheter och särdrag, än hur de ser ut. Var de befinner sig än hur det ser ut i detalj. Det är fullt möjligt att läsa eller lyssna på Lars Kepler, men min rekommendation är att läsa eller lyssna på Adler Olsen. Han är inte ute efter sensationer, utan efter att skriva riktigt bra deckare i vilka människorna är centrala.

Nästa bok på sängbordet är Fasanjägaren, men den skall jag läsa!

 

 

 

Hemma i Sverige igen …

Kom hem från Kavala natten till söndag. Åkte taxi till Saloniki, bitvis med Anestis i 140 km/h, väntade några timmar på flygplatsen och launchen och planet lyfte kl. 23.00 grekisk tid. Vi var högst 30 passagerare. Tjugo stycken checkade aldrig in. Så även med dem, skulle det varit glest i raderna. Jag satt på stol 1D och sju rader bakom mig var tomma. Märklig känsla och i ett kort ögonblick fick jag känslan av att vi var en utvald grupp. Fantasin skenade iväg en kort stund! Men jag kom tillbaka till verkligheten, och njöt av resan. Mer än någon gång tidigare. Personalen var trevlig och jag blev väl omhändertagen och uppassad. 🙂 Det var klart väder och jag halvlåg i rad 2 och såg ner på alla fantastiska smycken på marken och såg hur vi flög mot en ljusare plats kl. 12 på natten. Nordens ljus även nattetid.

Det var dödstyst i hela planet under resan, förutom ett barn som skrek vid något tillfälle när vi närmade oss Sverige. Märklig upplevelse, minst sagt.

Vi landade kvart över ett! Fick bagaget på en gång och gav mig iväg till Clarion Hotell. Fick en tallrik vaniljyoghurt och flingor, samt kaffe. Gick sen ner och satt mig och rökte några cigaretter. Det var svårt att gå och lägga sig på en gång. Den kyliga luften och den ljusnande himlen kändes välgörande både för kropp och själ. Men till slut åkte jag upp till tionde våningen och såg ut över landningsbanan och tornet. Det var lugnt. Inga plan som lyfte eller landade. Slog på TVn, men den störde mig. Somnade och räknade med att gå upp klockan sju, men vaknade halv tio. Tog det lugnt, gick ner och åt frukost en timme senare. Gick ner till hållplats 7 vid terminal 5, ringde flygplatsparkeringen som kom och hämtade mig. Även i bussen var det bara jag.

Och så stod jag där vid min lilla bil, hälsade och satte bilnyckeln i låset. Glömde att jag hade ettan i så den tog ett skutt framåt (annars har jag handbromsen i, vilket jag inte har när jag skall vara borta i fem veckor). Bilen startade direkt. Fortfarande sviker den mig inte. Satt en stund utanför receptionen, rökte en cigarett, lät bilen gå på tomgång ett tag. Körde sen till Stora Väsby i 80 km/h. Njöt av att hålla i ratten igen, känna luften genom de öppna fönstren. Parkerade, köpte en yoghurt och kaffe. Satt med dörren öppen, såg ut över fältet och spåret till Arlanda.

Det var märkligt, men skönt att vara i Sverige igen. Vistelsen var i stort sett bra och givande. Jag fick mycket gjort och träffade många trevliga gäster, men under de sista två-tre-veckorna var stämningen inte så bra i huset. Många spänningar. Stor kontrast mot tidigare årens vistelse. Men, några av oss gjorde det bästa av situationen. Hjördis och Eva stannade kvar hemma för att vinka av mig, när jag åkte iväg med taxin och hade två timmars resväg framför mig. Men, det gick förvånansvärt fort.

Ja, så nu är jag hemma igen. Sov hela natten och vaknade klockan sex (sju grekisk tid då jag brukar vakna av kyrkklockorna, men nu ringde inga klockor). Dagen har jag suttit framför TVn och sett hela säsong 5 av Games of Thrones. Och retade upp mig på att det är så mörka scener. Efter fem veckor utan TV och DVD, gottade jag mig ordentligt. Orkade inte göra något idag.

Slutligen några bilder från mitt besök på arkeologiska museet i Kavala i onsdags.

 

Sen sist …

Har gjort ett uppehåll i bloggandet, då det inte händer så mycket nytt. Har jobbat en hel del med att läsa igenom manuset, göra korrigeringar, lägga till, strukturera om mm. Sysslat med en del faktagranskningar. Har börjat på en ny bok. Men nu sitter jag med den första boken och fokuserar på språket.

För övrigt är det normala temperaturer, och det går att sitta på terrasserna i solen t.o.m. Har en vecka kvar och jag vill känna att jag suttit någonting i solen iaf under fem veckor.

Var nere på stan i måndags, handlade lite mat och köpte cigaretter.

Igår satt Anita och jag på arbetsrummets terrass och upplevde en magisk kväll. Thasos syntes tydligt och vi kunde urskilja bebyggelsen, samt bergen. T.o.m. oljeplattformen såg vi. Vi tror även att vi såg Athos (ett av tre fingrar där munkarna befinner sig och vi kvinnor inte får besöka halvön. Det var fantastiska färger. Bilder kan aldrig göra verkligheten helt rättvisa (kanske ett proffs kan det, men jag är ju bara en enkel amatörfotograf).

Måsarna då! Jag skulle vilja åka hit under några veckor och studera deras kommunikationsmönster genom observationer men också inspelningar. Intervjua dem kan jag inte göra :-). Är så nyfiken på deras specifika sätt att meddela sig till varandra, för det är jag övertygad om att de gör.

Hettan fortsätter och fullmåne i Kavala

20160620_213659Det händer inte så mycket de här dagarna. De är värmebölja och igår uppmättes den högsta temperaturen i Kavala någonsin – 40 grader. Från kl. 16 – 18 gick det inte ens att gå ut och röka. Två bloss, sen så snurrade det i huvudet. Vi höll oss inne på rummet, i sällskaps- eller i arbetsrummet. Vi åt även inomhus för första gången.

Var till närbutiken kl. 20 och när jag kom fram och skulle gå upp för backen, var det tungt och tryckande. Alla som var där pustade och suckade när de kom in.  Under kvällen, dvs. från kl. 20.30 var det uthärdligt – bara 35 grader på nedre terrassen. Vi samlades där och umgicks. Själv gick jag in kl. 22. Men gick ut lite senare och upplevde fullmånen, så vacker och magiskt, där den stod under pinjens grenar. Det är bara Lady och Lufsen som saknas, och man har nästan lust att börja sjunga det man gör i filmen, där de går från restaurangen efter en middag.

När det blir så här hett, är det tungt ibland, men samtidigt är det mentalt rogivande. Hettan tvingar en att ha en lugnare takt, och det i sin tur bidrar till en viss meditativ sinnesstämning. Vidare, för det folk samman, då de i samma stund känner och upplever något gemensamt. De har dessutom något att tala om. 🙂

Idag blåser det rejält, men det är bara skönt. Det är inte någon kall vind precis, när det i skrivandes stund kl. 11 är 31 grader. Idag har vi att förvänta oss ”mycket hett”. I morgon skall det bli åska. För övrigt kommer den här värmen hålla i sig. Kanske inte med så höga temperaturer, men mellan 30-33 grader till den 6 juli.

Har fått rummet städat och det känns alltid som när man kommer hit första dagen. På så sätt anländer man två gånger :-). Nu var det inte smutsigt, långt därifrån. Men byte av sängkläder, handdukar, dammat och dammsugit. Superhärligt!

Sitter och läser mitt manus. Och skall spendera eftermiddagen till att göra vissa korrigeringar i texten. Boken är klar, så tillvida att historien är det. Men det finns en del luckor och så måste det språkligt bearbetats.