Utbildningshistoria och Ödman

Utbildningshistoria

Hur något kan vara eller skulle kunna bli

Här kommer jag att beskriva den historia som en forskare tolkar. Men vill initialt börja med en utläggning om vad historia kan vara och/eller uppfattas, vilka brister och förtjänster man kan uppfatta att den har och hur man kan använda sig av den och till och med otillbörligt utnyttja den.

Syftet är att öka möjligheten för studenten att förstå Per-Johan Ödmans bok Kontrasternas spel och hur han går tillväga för att komma fram till de tolkningar som presenteras. Det kan vara svårt att förstå Ödman om man inte har kunskap om historisk forskning och att det finns många sätt att forska på historiskt material.

Det vanligaste och kanske det mest, som man kan uppfatta det, oreflekterade sättet att betrakta historia är att se på ett historiskt skeende mm. utifrån ett linjärt perspektiv. Min egen erfarenhet av den bedömning av tusentals examinationer som jag har utfört är att de flesta studenter gör en linjär redovisning när de i själva verket förväntas sätta historien i relation till nutiden och bl.a. redovisa och ge argument för bl.a. – Varför det ser ut som det gör idag mm. och på vilket sätt historien har betydelse för vår eget liv mm. Annat som är viktigt enligt historisk forskning är att känna till är att olika tider ser på fenomen på olika sätt. Många gånger ställer vi samma frågor, men får olika svar.

Några förklaringar till varför de flesta ser historien på det här sättet kan vara att traditionen och synen på orsak och verkan[1] har fått en framträdande roll. I många historiska verk och inte minst i traditionella läroböcker kan man se att dessa följer en kronologisk ordning. Man presenterar årtal och händelser, dvs. det vi ser som fakta utan att göra någonting mer. Ofta krävs en gedigen bakgrundskunskap för att dessa presentationer skall leda till förståelse[2]. Sällan presenterar man någon tolkning som leder läsaren en bit längre bort från ren fakta. Till en förståelse för varför något hände och vilken betydelse denna händelse kan ha för oss i nutiden. Man kan alltså veta oerhört mycket om historien utan att egentligen förstå någonting av det som hänt.

Det finns undantag i hur man presenterar historien. Utöver Per-Johan Ödman har vi – Peter Englund, som beskriver sig själv som populärvetenskaplig i sina böcker, trots en källförteckning, samt Arne Jarrick och Eva Österberg för att nämna några företrädare inom historisk forskning.

Att beskriva historien linjärt är endast ett sätt[3] och egentligen når man ingen förståelse i den mening som Ödman lägger in i begreppet. Ett annat sätt är att söka bevisa någonting, dvs. hur det verkligen var. Vad man med säkerhet kan säga är att liten del av historien bygger på bevis enligt traditionell vetenskaplig bevisföring. Man kan aldrig återge vad som hände, endast rekonstruera ett skeende. Denna rekonstruktion sker alltid med den tid och de värderingar som existerar i historikerns värld och utifrån dennes egen blick[4]

Ett historiskt skeende analyseras och kan endast tolkas på avstånd menar Paul Ricoeur vidare. En historiker undersöker alltid händelser mellan två tidpunkter, ex. t 1 och t2, dvs. vid t3. En livshistoria kan aldrig undersökas, analyseras och tolkas under den tid den pågår. Likadant gäller det händelser, samhällsutvecklingar mm. Men tolkningen sker alltid utifrån historikerns värld och dess förutsättningar. Även om det finns många vägar att gå för att hålla denna värld under kontroll. Paul Riceour menar även att man i egentlig mening bara kan få reda på hur någon skulle kunna ha varit, inte hur det var.[5]

Tolkaren blir genom att teckna en annan person livshistoria automatiskt en del av denna persons livshistoria. Eftersom vi inte kan bli fria från vår egen tid och dess värderingar, är det möjligt att teckna en och samma persons livshistoria på olika sätt. Däremot kan en tolkning nå intersubjektiv giltighet om vi tar till oss andras tolkningar och gör dem till en väsentlig del i den helhetsbild vi eventuellt strävar efter att få av en persons livshistoria.[6] Men även här är det mycket som vi kanske inte känner till. Detta är en osäkerhet som historikern alltid lever med. Därför kan man aldrig jämföra historiska forskningsmetoder med dem man använder när man genomför undersökningar baserade på observationer och intervjuer, vilka man endast kan utföra i nutiden. Den mest förekommande historiska metoden är texttolkning.

Inte heller kan man jämföra en hermeneutisk studie utifrån ett positivistiskt synsätt. Studier skall alltid granskas utifrån de förutsättningar som gäller för teorin, metoden och perspektivet.

Frågan om vad man får vetskap om och frågan om vad man inte känner till är viktiga. Detta bidrar till en ständig osäkerhet om resultaten. Allt handlar om att konstatera och framför allt komma överens om vad som är rimligt. Men det finns andra osäkra faktorer, rentav det man kan uppfatta som otillbörlig användning av historiska fakta och en förvanskning av historien. Jag skall här presentera några exempel.

Ny fakta kan komma till kännedom som i och för sig inte behöver innebära en risk för att den historia som skrivits på något sätt förvanskas. Ett brev eller en dagbok kan hittas som vederlägger den nuvarande helhetsbilden. Så långt är allt gott och väl, som jag ser det. Vi tar med dessa nya fakta och integrerar dessa i den historieteckning vi har gjort. Kanske måste vi förändra vissa slutsatser. Värre är, när man förnekar fakta i historien. Det kan man göra genom att bedriva en strikt traditionell historisk metod som kräver bevis i form av dokument, lämningar mm. som inte kan ge mer en enda tolkning. Revideringar av historien som innebär ett förnekande har bl.a. genomförts av dem som menar att förintelsen aldrig har ägt rum. Ett annat exempel är när kvinnliga forskarinsatser skrevs ut ur historieskrivningen[7] under 1800-talet. Ett ytterligare exempel är när man gav Platon en roll han aldrig hade och därigenom fick skulden för Hitler och utvecklingen av nazismen under 30-40-talet[8]. I själva verket var det uttolkarna av Platon under 1800-talet som i sin tur tolkades av nazisterna, främst Hitler på ett sätt som passade denna ism, dvs. på ett onyanserat sätt.

För övrigt råder det skillnad på hur man ser på världens historia. Varje land skriver sin historia, men har vissa delar gemensamt med andra länder. Europas historia ser annorlunda ut än vad exempelvis Irans och Iraks historia ser ut. Länderna väljer ut vad de vill förmedla till kommande generation. Historieskrivningen kan på så sätt bli ensidig. I värsta fall kan den bli förvanskad utifrån den norm som råder i ett land.

Men ett land kan även undanhålla viktiga historiska händelser, som i nutiden kan kännas besvärande och vill helst glömmas bort. Tysklands skolelever fick inte veta någonting om förintelsen. Sverige undanhöll tysktransporterna genom Sverige då de pågick, från Tyskland till Norge under andra världskriget. I undervisningen nämndes inte sådana saker. Däremot får befolkningen veta på annat sätt. När det gått en viss tid kommer det verkliga förhållandet fram i ljuset från folkets muntliga historieskrivning, när den inte längre känns hotande.

Här har jag tagit upp lite om att vår kunskap om historien uppvisar svagheter och att vi många gånger väljer ut den historia vi vill ha.

Inom den vetenskapliga disciplinen är inte ett sådant tillvägagångssätt tillrådigt. Man lägger fram olika tolkningar och kommer överens om vad som verkar rimligast. Men man förnekar och gömmer inte undan de alternativa tolkningarna. De kanske inte anses ha något värde, men de försvinner inte på grund av en aktiv handling. De kan emellertid försvinna in i glömskan.

Med utgångspunkt från det jag nu har behandlat kan insikt nås om att den enskilda forskaren delger läsaren vad denna har utgått från och vilka tolkningar som funnits till hands, samt vilken tolkning som verkar rimligast med de fakta som finns tillgänglig. Detta är något som Ödman gör i Kontrasternas spel.

Kontrasternas spel

Ödman tolkar historiska händelser och förhållanden. Överraskande kan vara att de flesta av hans tolkningar baserar sig på en positivistisk syn på vetenskaplighet. Men här är det inte hypoteser som prövas utan tolkningar som alltid bygger på existerande fakta. Dessutom kan flera tolkningar existera samtidigt. Ödman tolkar inte hur som helst[9]. Alla tolkningar som han presenterar har fakta som grund. Det kan vara ett dokument, en källa, en teori, fakta om samtiden mm.

I själva tolkningsarbetet finns Ödman med som en del av tolkningen. Utan Ödman skulle tolkningen kunna bli helt annorlunda. Däremot kan en granskare göra samma tolkning så långt att denna kan avgöra rimligheten, utifrån de fakta som finns och har presenterat, och utifrån den utgångspunkt som Ödman har och av det han har redovisat om sin egen förförståelse.

Ödman har undersökt historien utifrån olika teoretiska perspektiv, huvudsakligen utifrån Hans-Georg Gadamer, Paul Ricoeur och Michel Focuault. Dessutom tolkar han historien med ett begrepp som kan ses som ett analysverktyg – Immanent pedagogik[10].

För att det skall vara möjligt att tolka historien, finns det ytterligare begrepp som man kan använda som verktyg. Några av dem är Horisontsammansmältning och Identifikation.

Horisontsammansmältning är från början Gadamers begrepp som Ricoeur har utvecklat vidare[11]. Ödman utgår från deras definitioner då han tolkar. Även jag själv har använt mig av detta begrepp i min egen undersökning av Platon[12]. Det är ett användbart begrepp om man vill försöka att förstå historien; dess styrelsesätt, tänkande och människors sätt att uppleva sin tillvaro. Identifikation är även detta ett verktyg i syfte att förstå, men på ett annat sätt än vid horisontsammansmältningen. Dessa två begrepps innebörd är varandras förutsättningar. För att kunna förstå när ens egen horisont smälter samman med en annan behöver man identifiera sig med den person eller med den situation personen befinner sig i, som man vill och har för avsikt att förstå.

Jag beskriver i min avhandling horisontsammansmältning på så sätt att tidsavståndet mellan Platon och mig själv försvinner och kvar blir ett möte i ett NU. Vad som sker när detta händer är att den horisont som Platon hade när han skrev dialogerna är den jag möter i textläsningen med min horisont. Här kan horisont förklaras som det sätt man ser på världen, en speciell fråga o.dyl. Detta bestäms i hög grad av i vilken kultur och tid man lever i, varför identifikation är det som bidrar till ett möjliggörande av mötet. Man möter varandra genom det man känner igen och när det handlar om så långa tidsavstånd som 2347 år handlar det ofta om en identifikation i att vara människa i en värld full av glädje, sorger, förundran mm. Man upplever sin situation på ett speciellt sätt och upplever sin existens på ett medvetet sätt.

På många sätt är det precis så Ödman går tillväga då han tolkar de källor han granskat. När det handlar om barnhusbarnen, tar han fram sina erfarenheter kring sin egen barndom. Han ställer frågan – Hur skulle jag ha upplevt min situation om omständigheterna varit desamma. Hur hade jag upplevt pojken som fick sova under bänken i fabriken[13]. Han har utfört många existentiella tolkningar under sitt arbete, som har sin grund i fakta. Men en tolkning är alltid till sin natur, ett överskridande av fakta. I allra högsta grad behöver emellertid den få stöd i existerande av fakta.

Jag vill avsluta med att presentera några exempel från Kontrasternas spel. När Ödman talar om barnens utsatthet får man en bild av hur de kan ha upplevt tiggeriet. Ödman tolkar åt oss. En existentiell eller hermeneutisk tolkning skall i möjligaste mån inte lämna över någonting till läsaren att tolka. En tolkning skall vara trovärdig. Jag konstaterar att denna tolkning är det. Det finns inga tvivel om att de inte kan ha upplevt sin verklighet på det här sättet:

”[… Vad som skulle hända om de ertappades med tiggeri, måste dock i all sin vaghet ha upplevts som än mer fruktansvärt, ett föremål för skräckfantasier. Om gathörnet lurade intighetens spöke, kanske i en polisbetjänts gestalt. Denna fantom hade makt att skilja dem från föräldrarna, att prygla dem och att kasta dem i fängelse […].[14]

Som grund för denna tolkning är fakta i Kontrasternas spel om lojaliteten till sina föräldrar som drev dem ut för att tigga. En existentiell tolkning som man kan skönja stå mer nära Ödman är när han använder ordet man istället för dem är nedanstående:

”Mot denna bakgrund var det på sätt och vis ett privilegium att bli intagen på Stora Barnhuset. Man fick husrum, mat för dagen – bortsätt från att kosten periodvis kunde vara undermålig – och den vård som det dåtida samhället kunde erbjuda. Man kunde kanske rentav tjäna litet pengar eller få ersättning i natura, om man anförtrotts någon syssla inom manufakturverksamheten. Ändå rymde många […]. Det tycks ha varit friheten – och tiggandet – som hägrade. Livet på Barnhuset var starkt kringskuret. Barnen hölls under uppsikt under arbetstid såväl som fritid, […]”[15]

De båda exemplen ger också vid handen att han i det första fallet har mer att stödja sig på i form av mer generella principer för hur föräldrar kan ha handlat i ett läge då de knappt hade mat för dagen och många barn. Medan han i det andra fallet verkar ha försökt att identifiera sig och utröna hur han själv skulle ha upplevt barnhuset jämfört med tiggeriet på gatan. Man kan säga att Ödman visar sig själv i texten, men utan att förhålla sig subjektiv. Frågan är hur detta är möjligt. Svaret är att han i själva verket utgår från Ricoeurs och Gadamers hermeneutik. På så sätt får han sin egen subjektivitet under kontroll och hans tolkningar ges legitimitet. För läsaren gäller det att granska om denna tolkning verkar rimlig med de fakta man har till hands. Om man finner detta, så har denna tolkning blivit intersubjektivt giltig.

I Kontrasternas spel finns en sammanställning på s. 616 som är mycket användbar. Den visar hur pedagogiken har förändrats från ett århundrade till nästa. Genom denna sammanställning kan man se en utveckling även av tankefigurer och den mentalitetsformering som skett. Den sker huvudsakligen genom den immanenta pedagogiken.


[1] Vi kan vara överens om att Orsaken till en händelse aldrig kan ske efter att den skett. Effekten av någonting som hänt i historien måste alltid komma efteråt. Det här kan vi aldrig komma ifrån. Det vanligaste sättet att se på historia är att den skall förmedla vad som verkligen har hänt och att det är möjligt att finna bevis för att detta verkligen hände. Det är emellertid väldigt sällsynt att någonting i historien kan bevisas. Det finns nästan alltid en osäkerhet om att viss fakta kan saknas. Fakta som kan förändra ens slutsats och bevisföring. Självklarheten att orsak kommer före verkan och att effekter kommer efter själva händelsen motsäger inte att det finns många sätt att betrakta historien och att forska historiskt på. (se vidare not x)

[2] Se Richardsson. Hans läroböcker är mycket gedigna, men sprängfyllda av fakta som endast kan tillgodogöras av den som redan har den bakgrundskunskap som krävs för att förståelse skall kunna uppstå. Konsekvensen blir att studenten lär sig fakta utan att förstå.

[3] Sammanfattningsvis vill jag här presentera olika sätt att forska historiskt

Historisk metod – man tar reda på hur någonting var, såg ut och vad som hände

Tolkande historia – man tolkar det man fått fram genom historisk metod

Nutidshistoria – man använder historiskt material i syfte att förstå nutiden

Biografi som historisk metod – man undersöker en persons plats i tiden och hur denna tid har präglat personen och möjliggjort eller förhindrat dess livschanser.

Livshistoria – man tecknar andras och sin egen livshistoria i syfte att förstå sin egen plats i den stora som lilla historien

Narrativ historia – man använder berättelsen som verktyg i syfte att ta reda på hur någonting kunde ha varit.

Alla dessa olika sätt att forska historiskt kräver historisk metod i grunden. Dvs. de fakta som man tolkar och stödjer sina slutsatser på kan aldrig uteslutas.

[4] Ricoeur, P, 1990, Time and Narrative, volume 3, Chicago & London, The University of Chicago Press

[5] A.a.

[6] Ricoeur, P, 1992, Oneself as another, Chicago & London, The University of Chicago Press

[7] Alic, M, 1986, Hypatia´s heritage, Boston, Beacon Press

[8] Filosoferna på 1800-talet tolkade Platon som om han strävade efter elitism.

[9] En av föreställningarna om hermeneutiken är att vilken tolkning som helst går an. Därför att en tolkning alltid är sann för den som tolkat. Men detta betyder inte att en tolkning kan bli intersubjektivt giltig. Hermeneutik fungerar på flera plan.

[10] Immanent pedagogik är enligt Ödmans definition: […] Det rör sig alltså om en i situationen inneboende pedagogik, vilken sällan eller aldrig medvetandegörs som påverkan. Det motsvarande lärandet har jag kallat kryptoinlärning, med vilket jag menar det dolda lärande som den immanenta pedagogiken inte sällan utmynnar i. […] (Ödman 1995, s. X.)

[11] Ricoeur 1990.

[12] Ringborg, M, 2001, Platon och hans pedagogik, Stockholm, HLS-Förlag AB

[13] Muntlig kommunikation med Ödman.

[14] Ödman, 1995, s. 336.

[15] Ödman, 1995, s. 337.

4 kommentarer

4 thoughts on “Utbildningshistoria och Ödman

  1. Hej!

    Väldigt intressant för mig att läsa dina kommentarer om Per-Johan Ödman. I går gjorde jag en intervju med Per-Johan som behandlade avsnittet om skiftet i Kontrasternas spel. Du kan se videon här

    Hör gärna av dig om du har synpunkter!

    Mvh
    Lennart Mogren

    Liked by 1 person

  2. Jätteroligt att höra den här intervjun med Per-Johan och tack Lennart för din text. Själv är jag starkt influerad av Per-Johans existentiella hermeneutik i min vårdvetenskapliga forskning.
    Med vänlig hälsning
    Maria Nyström Högskolan i Borås

    Gilla

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s