Utbildningssociologi och Bourdieu

Individens livsmöjligheter utifrån grupptillhörighet[1]

Bourdieus teori är nog den av de teorier vi har i kursen som det i förstone kan uppfattas enklast att ta till sig. I den kan man känna igen sig och nicka bejakande. Men från detta till att säga att hans teori är enkel är steget mycket långt. Bourdieus teori är i sin helhet komplicerad och svårbegriplig i sin detaljrikedom. Därför är det uttolkarna av Bourdieu som man oftast möter i initialskedet. När man väl förstår på vilken grund dessa tolkningar står kan man resonera kring det man kan känna igen sig i sin vardag och förstå varför saker sker.

Donald Broadys text som finns att ladda ner från Internet ger tillräckliga definitioner om de olika begreppen som ingår i Bourdieus teori. Därför kommer jag här att använda dem i det jag ser som väsentligt. Ge en ingång till en förståelse om än ytlig om individens livsmöjligheter utifrån grupptillhörighet om man studerar dessa med Bourdieu.

Relationen mellan fält, kapital och habitus kan inte heller förstås på ett mekaniskt eller deterministiskt sätt. Det sociala fältet befinner sig i ett tillstånd av förändring eller rörelse eftersom det också kan ses som ett maktens fält[2]. Men dessa begrepp skall främst ses som teoretiska verktyg som utarbetats för att använda i undersökningar. Av det skälet är det viktigt att redan från början inse att individens livsmöjligheter eller positioner inte är förutbestämda på grund av att hon tillhör en grupp, men att gruppens position påverkar chanserna så länge hon tillhör den. Man kan enkelt uttrycka det i korthet att individen blir behandlad eller betraktad utifrån den grupp hon tillhör, vilket innebär att de representationer hon gör är i linje med hur andra uppfattar gruppen.

Mer att känna till är även att Bourdieus teori är relationell eftersom den sätter relationerna främst[3] och är inte substantiell. Det innebär att man inte kan säga att det som karaktäriserar en grupp är inneboende egenskaper hos en grupp. Snarare att egenskaperna i en grupp sätts i relation till vilka relationer som finns inom, men även utanför den.

Bourdieu säger själv i en av sina böcker med titeln Praktiskt förnuft att ”en ursprunglig adlig praktik kan överges av adeln – och det sker ofta – när den anammas av en del av borgarklassen eller småborgerligheten eller av de folkliga klasserna[4]. Det är i själva verket sociala positioner som är förenade med ett antal aktiviteter. Detta skapar i sin tur en distinktion, ett avstånd i rum, t.ex. i Det sociala rummet. En grupps position i det sociala rummet i relation till en annan grupp visar ett rumsligt avstånd på pappret som motsvarar ett socialt avstånd. Habitus kan man säga är den position en grupp har. Därmed kan man inte heller säga att ett habitus för alltid är förknippat med en person i denna grupp. Habitus blir därmed inte en personlig egenskap utan en individs position.

Broady skriver i sitt kompendium att det är fullt förenligt med Bourdieus begreppsapparat att tala om enskilda individers habitus och att det utifrån detta perspektiv finns lika många habitus som människor. Broady menar att föreställningen om att habitus endast skulle gälla grupper är en missuppfattning. Bourdieu stannade inte vid analysen av individers habitus.[5] I sammanhanget kan tilläggas att det trots detta inte handlar om någonting som kommer ur individens personlighet och kanske framför allt inte ursprungligen från hur en individ tolkar sin omvärld. Speciellt inte om habitus talar mer om positioner än om egenskaper. Det är dock svårt att veta på vilket sätt olika livsstilar mm. påverkar en individs personlighet i grunden. Studier som Bourdieu har genomfört visar dock fler gruppgemensamma faktorer än unika. Kanske är hans teori mest tillämpbar på gruppnivå än på enskild nivå, där det finns andra teorier som kan förklara personligheter på ett mer detaljerat sätt. Teorier vars begrepp om de används som verktyg skapar kunskap som mer motsvarar en personlighet än en position som kan förändras i relation till en grupp.

Vi föds alla in i en grupp som äger[6] ett visst habitus. Det är mer kopplat till den grupp man tillhör än är något som skapas inom individen utan yttre grupptryck. Byter individen grupp förändras också habitus. Men Bourdieu menar att en del av ens grundhabitus alltid finns kvar. Ens ursprung kommer man aldrig ifrån. Om man studerar en individ med Bourdieus teori är ursprunget en mycket viktig faktor.

Habitus berättar om vanor, smak, värderingar. Hur väl individerna i en grupp för sig i det sammanhang de hör hemma, något som ofta visar sig som ett kroppsligt uttryck. Genom att visa med kroppen, med talet och med blicken, kan man se om individerna äger rummet eller inte. Man visar att man hör till, äger rummet, har samma vanor mm. Ens möjligheter är stora och tillfällen ges. Om man kan ta tillfället i akt eller utnyttja möjligheterna kan variera från individ till individ. Gruppen ger medlemmarna i den en viss uppsättning möjligheter. Det betyder inte att en individs öde är deterministiskt (förutbestämt).

Jag vill ta upp ett exempel utifrån min egen erfarenhet som styrker detta. En doktorand som inte var knuten till institutionen mer än som doktorand då reglerna var annorlunda än vad de är idag, hade inte samma möjligheter att nå framgång som en doktorand som hade en tjänst på institutionen, av något slag. Nu har detta förändrats genom ändrade antagningsregler[7]. Den som var anställd hade ett socialt kontaktnät och kunde komma ifråga på ett helt annat sätt om tillfället dök upp.

Men att äga ett högt kapital innebär inte att nå framgång överallt. Det som ger framgång i en grupp ger det inte i en annan. En akademiker med sitt kapital skulle svårligen nå framgång som långtradarchaufför, eftersom det kapitalet inte behövs. Här är det andra tillgångar som tillerkännes ha ett värde. Med Bourdieu tillerkännes inte de tillgångar något värde som långtradarchaufförernas grupp äger värde, därför att de inte tillhör den dominerande klassen i samhället. Det är denna klass som bestämmer vad och OM något tillerkännes värde. När något gör det, har man ett symboliskt kapital.

Slutsatsen man kan dra är att en akademiker har större framgång i samhället, inte överallt i alla enskilda grupper, medan långtradarchauffören endast har framgång i sin egen grupp, där hans/hennes tillgångar tillerkännes värde, men inte i samhället i sin helhet.

Man kan ta detta att ett högt symboliskt kapital inte nödvändigtvis är en tillgång överallt, i beaktande. Det kan i vissa fall t.o.m. vara en belastning. När jag nu uttrycker denna min tolkning, är jag kanske långt ifrån Bourdieus tanke. Däremot är jag nära teorin kring habitus. För att bli accepterad i en grupp bör man ha samma habitus eller i varje fall inte ha ett habitus som känns alltför främmande för dem i gruppen. Det skapar ett socialt avstånd.

I det sociala rummet[8], som utgör en viktig del hos Bourdieu, visar han med sin teori de avstånd som existerar mellan olika grupper. Individer med högt symboliskt eller ekonomiskt kapital står långt ifrån individer som har ett lågt eller inget alls. Som grupp betraktat närmar de sig aldrig varandra om inte gruppens vanor blir högt värderat eller förändrar vanor, smak, utbildning mm. Men om de gör det sistnämnda integreras de i andra grupper. Däremot kan individer i en grupp göra en klassresa – detta är något som Bourdieu inte förnekar. Men hans fokus är gruppen i relation till andra grupper.

Jag brukar ta upp exemplet med akademikern/chefen och lokalvårdaren. Rent fysiskt är de nära varandra. De ser varandra kanske varje dag, säger några ord i förbifarten. Kanske de kan utveckla en närmare kontakt. Socialt är avståndet stort (om inte lokalvårdaren är akademiker och arbetar extra, men trots detta står han som medlem i en grupp lika långt ifrån som den utan symboliskt kapital). Man kan dra slutsatsen att Bourdieus teori visar att vi kan vara nära varandra, men ändå långt ifrån varandra. Mötet sker inte. Framgång nås inte, om man inte skaffar sig exempelvis ett utbildningskapital som ger möjligheter.

Det sociala kapitalet handlar om de kontakter som individ har. Lokalvårdaren kan få en kontakt i akademikern som han går och städar hos, som kan leda till ett steg in i annan tillvaro, men det hör säkerligen till ovanligheterna. Det gäller nog för lokalvårdaren att gå den regelrätta vägen. Men har man de rätta kontakterna, så är också möjlighet till framgång större. Ett symboliskt kapital behöver inte i sig självt leda till framgång. Finns inte ett socialt kapital är det inte möjligt att utnyttja det symboliska. Man äger det, men det blir då ett kapital som inte ger någon utdelning.

Lokalvårdaren och akademikern kan känna varandra privat, men då är detta ett vänskapsförhållande varför ovanstående ordning upplöses. De är inte lokalvårdare och akademiker utan vänner. I ett vänskapsförhållande finns inget socialt avstånd. Men då rör vi oss på en individnivå och kan förklara detta med andra teorier än Bourdieus.

När vi nu är inne på de olika kapitalen, så vill jag nämna att en individ kan numera tillhöra olika sociala klasser beroende av storleken på olika kapital. Det är inte längre så att en individ stannar kvar i en socialgrupp, som förr i tiden då möjligheterna till en förändring inte var möjlig.

En person som är född in i arbetarklassen har sitt ursprung i socialgrupp 3, men kan ha en ekonomi motsvarande socialgrupp 2 och ett utbildningskapital motsvarande socialgrupp 1. En person som är född in i överklassen har ursprunget i socialgrupp 1, men kan ha ett utbildningskapital motsvarande socialgrupp 2, samt ett ekonomiskt kapital motsvarande socialgrupp 3. Om två individer förlorar sin ekonomiska försörjning, har den med ett högt symboliskt kapital och sitt ursprung i överklassen större möjlighet att komma tillbaka, på grund av det sociala kontaktnätet, än vad den som har sitt ursprung i arbetarklassen har.

Smaken följer med habitus, grupptillhörighet mm. Det jag finner speciellt signifikant är att den dominerande klassen vill urskilja sig genom smaken och gör det med stor framgång. Om alla börjar se golf som något mer värdefullt än biljard och/eller ett dyrt vin som mycket värt, kan den dominerande klassen överge det den tidigare ansett vara värdefullt. Hela tiden tycks den endast tillerkänna det som är unikt. Det som inte många har möjlighet att uppnå och/eller det som fordrar ett högt ekonomiskt kapital.

Teorin om fält är komplicerad, inte minst för att det bl.a. kan vara svårt att avgränsa ett fält från ett annat. Vad man med säkerhet kan säga är att en ensam person eller enskild grupp inte kan utgöra ett fält. Det viktiga att förstå här, enligt Bourdieus teori, är att det måste finnas regler, förhållningssätt, värderingar mm. i ett fält, som medlemmarna i det ställer sig bakom. Det jag ytterligare vill nämna gällande fältet är att det pågår strider mellan fälten men även inom dem. Det handlar om att positionera sig och bevaka sin ställning. Maktstrider förekommer, öppna såväl som mer subtila. Det starkaste fältet vinner mark och det svagaste förlorar. Om man träder in i ett fält blir man också en del av det. Man måste följa de regler som finns och ställa sig bakom de värderingar som råder. Om inte, så är risken stor för att man utesluts på ett eller annat sätt.

Bourdieus teori handlar om dominans[9], om kapital, om särskiljning, om avstånd och om maktstrider. Det är en spännande teori, enkel att ta till sig, men kan vara svår att förstå i sin helhet.

Hur löser man då frågan om vad som är ett fält eller inte. Bourdieu har t.ex. löst detta med att kalla grundskolan för ett rum. Man kan därför se ett parti eller t.o.m. f.d. Lärarhögskolan som ett rum, men inte ett fält.[10]

Frågan om vad som är framgång är flytande. Det finns olika värderingar. En individ anser att bildande av familj är en framgång, en annan individ att kunna leva lugnt och tryggt, en tredje att göra karriär, en fjärde att kunna resa jorden runt. Vad Bourdieu intresserar sig för är den framgång man får i samhället – den framgång som den dominerande klassen ser som framgång och erkänner som värdefull.

Slutligen vill jag ta upp relationen mellan symboliskt kapital och fält. En tränare för ett fotbollslag på lokal nivå kan ha ett högt symboliskt kapital. Han är efterfrågad och respekterad. Om han skulle lämna denna lokala klubb och komma in i ett större sammanhang i fältet, är inte det symboliska kapitalet lika högt. Han tillhör fortfarande fältet men är inte längre medelpunkten. Det som erkännes som värdefullt i ett sammanhang behöver inte vara det i ett annat. Symboliskt kapital är inte något som följer med en individ, som exempelvis utbildningskapital gör. Däremot finns det likheter. Ett utbildningskapital inom t.ex. det akademiska området har inte någon betydelse inom t.ex. transportbranschen.[11]

Jag vill rekommendera en i mitt tycke relativt bra bok att ta till sig av Bourdieu och det är Den manliga dominansen. Den tar upp ett ämne som de flesta är engagerade i, dvs genus och därför blir hans teori enklare att förstå, då man kan utgå från sina egna erfarenheter. Ingen bok av Bourdieu är emellertid enkel.

Habitus och kulturellt kapital i relation till utbildning och valfrihet

Bourdieus verktyg är möjliga att använda i syfte att synliggöra skillnader mellan olika klasser, avstånd mellan olika yrkeskategorier och vilka strider som kan tänkas pågå i ett fält. Och i vårt fall är det möjligt att använda dem i syfte att synliggöra hur bakgrund, kapital mm. har betydelse för hur individen beroende av vilken grupp hon tillhör tillgodogör sig en utbildning. Verktygen är inte möjliga att använda sig av på individnivå utan att beakta vilken grupp individen ingår i. Jag kommer här att ta upp Habitus och Kulturellt kapital i relation till utbildning[12] och hur man kan synliggöra att valfriheten har att göra just med vilken grad av kulturellt kapital individen har och hur habitus styr; det hon äger och det hon vill tillägna sig[13].

Enligt Bourdieu skapar utbildningssystemet ett symboliskt våld[14]. Mikael Palme ger ett tydligt exempel på hur detta symboliska våld visar sig i ett utbildningssammanhang.

[…] När en elev i gymnasieskolan förmår uttrycka sig i tal och skrift i en form och med ett innehåll som av lärarna uppfattas ha hög ´kvalitet´och detta berättigar ett högt betyg, då sker ett erkännande som ger eleven en symbolisk tillgång. Eftersom detta sker i skolan och är beroende av den legitimitet utbildningssystemet skänker själva erkännandet, utgör detta ett utbildningskapital (om än i begränsad omfattning).”[15]

Det är ett erkännande som existerar även utanför skolans väggar. Därmed inte sagt att man inte kan ha som jag tidigare tagit upp, ett symboliskt kapital; dvs. ges ett erkännande, inom en mer begränsad sfär. Palme tar upp två exempel. Religiöst anknyta skolor eller Waldorfskolorna kan tillerkänna eleverna symboliskt kapital, som har ett begränsat värde utanför.[16] Bourdieu behandlar det symboliska våldet mer ingående när det gäller den manliga dominansen. Han sammanfattar detta på följande sätt.

[…] Eftersom det symboliska våldet har sin hemvist i dispositioner anpassade till de dominansstrukturer som har skapat dem och inte i vilseledda medvetanden vilka det skulle vara tillräckligt att informera och upplysa, är det bara genom en radikal omvandling av de sociala villkoren för produktionen av dispositionerna, de dispositioner som gör de dominerade benägna att anlägga just de dominerandes syn på sig själva och på de dominerande, som man kan vänta sig ett brott med den delaktighet som vidlåder det symboliska våldets offer […]”[17]

Graden av kulturellt kapital och vilket habitus som styr en individ genom dess plats i en grupp kan visa sig på andra sätt. Genom graden av valfrihet och främst kanske på vilket sätt man utnyttjar den valfrihet som ges. Nihad Bunar och Jenny Kallstenius[18] har i några undersökningar visat hur valfriheten har betydelse för segregation och integration, genom byte av skola. De har undersökt om varför man byter skola, vilka som gör det och vad som händer. Men även vad som sker med dem som inte byter utan väljer att stanna kvar. Fokus ligger främst på ytterstads- visavi innerstadsskolor.

Sammanfattningsvis, har de kommit fram till att man flyttar från ytterområdena på grund av att bostadsområdena har dåligt rykte och skolorna har ett lågt symbolisk kapital, till skolor i innerstaden som har bra rykte och skolor med ett högt symboliskt kapital. Men man flyttar även från en innerstadsskola till en annan, då man upptäcker att det symboliska kapitalet sjunker i och med den mångfald som uppstår. De som stannar kvar gör det, därför att de trivs, men ser sig själv som mindre värda. Det är främst beroende av föräldrarna att en flytt sker. Många av eleverna själva vill stanna kvar.

Bunar & Kallstenius har kommit fram till att den valfrihet som hade till syfte att minska segregationen i själva verket har ökat den, eftersom det sker en utflyttning som bidrar till att bostadsområdena blir avfolkade på dem som har möjligheten att höja sitt symboliska kapital och kvar stannar de som inte har dem. Ryktet försämras, samt det symboliska kapitalet sjunker. De som redan har ett högt symboliskt kapital flyttar och segregerar sig själva genom att samlas med likasinnade. Något som innebär att den skola som många flyttat in till får ett lägre symboliskt kapital. Frågan är därför vad valfriheten egentligen är värd, vad gäller möjligheten att öka integrationen.[19]

En annan fråga är om integration alltid är något positiv. En tredje fråga är om definitionerna av vad som är integration överensstämmer med de politiska beslut man tar. Kanske det snarare handlar om att besluten innebär anpassning av den kultur man kommit in i, mer än att man blir delaktig oavsett vilken bakgrund man har, vilken kultur man är uppvuxen inom eller vilken etnisk tillhörighet man har. En fjärde fråga är vilka konsekvenser ett synliggörande med hjälp av Bourdieus utbildningssociologiska verktyg har för den praktiserande läraren och hennes elever.

Det är i förstone relativt enkelt att ta till sig Bourdieus teori, därför att man känner igen sig. Men kanske är det här är något som leder till konsekvenser som i själva verket bibehåller skillnaderna, avstånden och klasstillhörigheten.


[1] Avsnittet i sin helhet med vissa undantag baserar sig på det material som Mikael Palme tillhandahåller och finns på AUO2-kursens hemsida. Dessutom baserar sig min framställning på det lärande som skett genom läsande av flera böcker av Bourdieu. Det är svårt att presentera exakta referenser.

[2] Bjurström, E, 2005, Ungdomskultur, stil och smak, Umeå, Boréa Bokförlag, s. 185; se Bourdieu, P, 1999, Praktiskt förnuft, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB

[3] A.a., ss. 7-8. […] Denna filosofi – som kan sammanfattas i ett fåtal grundbegrepp (habitus, fält, kapital) och som tar sin utgångspunkt i den dubbelriktade relationen mellan de objektiva strukturerna (de sociala fältens strukturer) och de förkroppsligade strukturerna (habitusstrukturen – är raka motsatsen till de antropologiska antaganden som döljer sig i det språk de sociala agenterna och framför allt de intellektuella, vanligen använder när de försöker förklara praktiken […]”.

[4] A.a., s. 15.

[5] Broady, 1998, Kapitalbegreppet som utbildningssociologiskt verktyg, Skeptronhäften, s. 17.

[6] Jag ser habitus som ett ägande, därför att det förvärvas, ärvs eller på annat sätt görs till någonting eget som ingen kan ta ifrån en individ.

[7] Med nuvarande antagningsregler försvinner detta problem, då lärosätena ansvarar för den finansiering som doktoranden behöver för att kunna genomföra och slutföra sina studier. Ofta sker detta i form av att doktoranden får en doktorandtjänst eller på annat sätt får en anställning på lärosätet.

[8] Bourdieu, 1995, Praktiskt förnuft, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB.

[9] Se Bourdieu, 1992, Den manliga dominansen, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB.

[10]Man kan tala om ett politiskt fält, men knappast på något meningsfullt sätt säga att ett parti är ett fält. Frågan är inte lika enkel som den om Lärarhögskolan, eftersom den senare alldeles uppenbart inte har någon autonomi i förhållande till statsmakten eller andra högskoleinstitutioner: det finns inget fältspecifikt kapital och inga ”gränser” som skyddar fältet mot intränglingar. Med just socialdemokratin skulle man ju kunna säga att saken ter sig lite annorlunda: att det finns ett specifikt symboliskt kapital som ackumuleras inom partiet och till partiet knutna organisationer och att detta är unikt, samt att det bara är inom fältet som detta symboliska kapital definieras. Det är idén om det autonomt definierade, specifika symboliska kapitalet som är kärnan i fältbegreppet. Men jag har aldrig sett att Bourdieu använder begreppet för sådana begränsade fenomen. Det finns studier om ”det politiska fältet”, däremot, men då avses ledande partier, delar av staten, olika politiska organisationer, inte bara ett parti. Bourdieu använde ju begreppet ”rum” (”espace”) när han ansåg att fältbegreppet inte var adekvat. Grundskolan för exempelvis ett rum, inte ett fält. (Palme, muntlig kommunikation 080314)

[11] Tolkning efter muntlig kommunikation med Elisabeth Hultqvist, februari 07.

[12] Palme, M, 2008, Det kulturella kapitalet, Studier av symboliska tillgångar i det svenska utbildningssystemet 1988-2008, Uppsala, Uppsala University Library

[14] Palme, M, 2008 s. 46., not 112. ”[…] De trosföreställningar som utgör grunden för ett symboliskt kapital ([…]) är inte naturliga utan i en mening godtyckliga.”

[15] A.a. s. 46.

[16] A.a.

[17] Bourdieu, M, 1992, s. 55.

[18] Bunar & Kallstenius, 2007, Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor, Stockholm, utbildningsförvaltningen.

[19] Se A.a.

Annonser
1 kommentar

One thought on “Utbildningssociologi och Bourdieu

  1. Pingback: 2013 in review | MMR

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s