Utbildningsfilosofi och Dewey

Dewey

Dewey skriver ”[…] Planen skall med andra ord vara ett gemensamt företag, inte ett diktat. Lärarens förslag är inte en gjutform för ett förutbestämt resultat utan en utgångspunkt för att man skall kunna utveckla en plan, där alla som är inblandade i inlärningsprocessen har bidragit med sin erfarenhet.”[1] Han skriver det i samband med sin kritik av att lärare tycks vara så rädda för att inskränka på elevernas frihet att de bara tillhandahåller ett studiematerial utan att tala om hur det kan användas.[2]

Vår moderna pedagogik kan i många fall tyckas förorda samma förhållningssätt. Styrande skall vara elevernas och studenternas egna tolkningar. Lärarens tolkningar riskerar annars att styra studenternas kunskapstillägnande. Dewey menar å sin sida att lärarens kunskaper, som genererar olika tolkningar är lika mycket värda som elevernas och i en gemensam lärosituation skall dessa finnas med[3].

Utbildningsfilosofin täcker in två olika områden, utbildning och filosofi. Det kan ge signalen om att det är filosofin bakom utbildning som den behandlar. Det som bestämmer hur utbildningen skall organiseras och på vilket sätt människosyn och samhällssyn påverkar dess utformning. Men det kan också ge signal om att det är utbildning om filosofi, vilket det inte alls är.  Inom den vetenskapliga disciplinen heter det pedagogisk filosofi, vilket har samma innebörd men täcker ett vidare område. Där behandlas lärandet från födseln och igenom livet oavsett den påverkan skolutbildningen har. Om man låter begreppen byta plats och de två ämnena bildar en annan konstellation, dvs. filosofisk pedagogik får detta en helt annan innebörd. Här är innebörden att det är möjligt att se på vilket sätt en filosofisk inriktning skapar en pedagogik och har rötterna i den grekiska antiken. Mer korrekt uttryck: en filosofisk inriktning och dess budskap skapar ett lärande genom tillägnelsen av den.

På engelska finns endast en benämning, dvs. Philosophy of Education och behandlar utbildningsfilosofin från antiken fram till idag. I Sverige skiljer vi därmed på innebörden av utbildning och pedagogik. Utbildning är fokuserad på skolan och pedagogik innehåller läran om allt lärande, inte bara det man tillägnar sig genom sin utbildning. Det finns emellertid litteratur på engelska som behandlar enbart utbildningsfilosofi på det sätt vi gör.

I en engelskspråkig bok Philosophical Foundations of Education får man följa filosofiskt och vetenskapligt tänkande och deras relation till utbildning från idealism till postmodernism. Denna bok ger en översiktlighet och en bild på vilket sätt tänkande, ideologier, filosofiska system har en direkt koppling till hur utbildning organiseras. Genom att undersöka en utbildnings organisation och förutsättningar är det möjligt att finna rötterna till den filosofi som påverkar den. De filosofiska strömningar genom tusentals år, som presenteras i boken är idealism, realism, österländsk filosofi och religion, pragmatism, rekonstruktionism, behaviorism, existentialism, fenomenologi, analytisk filosofi, marxism och postmodernismen. Alla dessa strömningar ger olika sätt att organisera undervisning och kunskapsstoff och ger också en vink av vilken typ av medborgare man vill forma. Detta är inte något av naturen helt givet.[1] Men jag vill betona att det finns skilda företrädare under varje filosofisk strömning. Man kan därför inte hänvisa till t.ex. postmodernismens generella karaktärsdrag. Michel Foucault tillhör denna inriktning, men detta gör även Jacques Derrida, Bernstein, Habermas m.fl. De skiljer sig väsentligt åt, samt kritiserar även varandra, varför ett åtskiljande visar att de inte låter sig klumpas ihop.

Några av John Deweys verk i kortform, som återfinns i Individ, Skola och Samhälle i kursens litteraturlista, tillhör den pragmatiska utbildningsfilosofin. En berättigad fråga när det nu finns ett stort antal olika filosofiska inriktningar, är varför just Dewey har valts och ingen annan. Flera skäl finns det säkert, men vilka kan det vara? Ett av skälen är kanhända att han tillhör klassikerna och utgår i stora drag från t.ex. Platon som levde mellan åren 427 – 347 f. Kr via en hel del företrädare genom historien. Ett annat skäl kan naturligtvis vara att han ligger i linje med den svenska demokratiska utbildningspolitiken. Ett tredje skäl kan vara att hans tänkande kring skola och samhälle passar utmärkt vad gäller massutbildning[2]. Dagens svenska samhälle och de flesta andra länder runtom i världen omfattas av någon form av skolutbildning som omfattar alla barn. Därmed inte sagt att varje skola runtom i världen är en skola i den betydelse vi lägger in i devisen En skola för alla. Denna ambition inom den svenska utbildningspolitiken kan också vara ett skäl till varför just Dewey har valts att representera utbildningsfilosofin i denna kurs. Men även här är vi inte riktigt eniga. Frågan här är om det är EN skola för alla eller En skola för ALLA. Jag vill betona att även om andra länders befolkning omfattas av en skolutbildning är det inte givet att de framhåller John Deweys reformistiska tankar kring uppfostran och undervisning och ställer dessa i relation till ett demokratiskt styrelseskick.

Överskridandet av det rådande/det gamla

Dewey är en visionär, en reformator som vill förändra världen genom utbildning. Men inte vilken som helst och inte heller den traditionella som förordar att eleverna stängs in i en lärosal där tystnad, lugn och ordning förekommer. Liksom många andra ser han utbildning som ett effektivt verktyg i syfte att forma framtidens medborgare och skapa ett samhälle som inte bygger helt och hållet på det gamla. Mer korrekt uttryckt – ett samhälle som inte helt och hållet reproducerar sig själv från en generation till nästa. Han beskriver indirekt i de texter som Individ, skola och samhälle innehåller, hur det verkligen såg ut under den tid han verkade genom att beskriva hur någonting borde ha sett ut. Jag tolkar Dewey som normativ på samma sätt många andra historiska företrädare har varit och som han jämförs med. Han är så öppet normativ att det är lätt att frestas att okritiskt ta till sig hans tankar och göra dem till en sanning.

Idag kan vi se att en del av hans visioner stämmer överens med nutidens pedagogik och till och med i dess praktiska utövning. Många är de lärare och lärarutbildare som i sin dagliga gärning kan upptäcka Deweys tänkande och visioner utan att behöva genomföra någon djuplodande granskning av sin egen och/eller kollegors pedagogiska förhållningssätt. I en del fall räcker det med att ta fram en bok av Dewey och börja läsa för att man som lärare kan känna igen sig.

Min tolkning av Dewey är att han överskrider det rådande, det gamla invanda utan att han för den skull vill överge det. Han kan blicka bort ifrån det och se någonting nytt och i hans tycke mer fruktbart. Här kan man känna igen lite det Jerome Bruner menar då han talar om att en individ kan använda någonting gammalt på ett nytt sätt, t.ex. använda en hammare som en pendel[3]. I hög grad kan man se att Dewey skapar någonting nytt (rentav transformerar) utifrån det redan vedertagna.

Förmedlingspedagogiken (reproduktionen) har sitt berättigande enligt Dewey men kanske på, som jag ser det, ett helt annat sätt än vad vi är vana vid att ta del av hos andra pedagoger och pedagogiska teorier. Bourdieus sociologiska teori, vilken vi kommer att stifta bekantskap med senare, visar hur mycket i våra liv som egentligen är ett resultat av reproducering och att vi styrs av det genom vår grupptillhörighet[4].

Att förmedling (reproducering) förekommer även hos Dewey kan upptäckas i hans stora verk Demokrati och Utbildning. Ett verk som man, enligt Tomas Englund i förordet till den svenska översättningen, numera hävdar är ett klassiskt verk och Deweys huvudarbete. Det betraktas ”[…] som jämförbart med Platons utbildningsfilosofiska texter, Aristoteles Nichomachiska etiken, Comenius Didactica Magna, Rousseaus Emile och bland samtida den franska sociologen och pedagogen Emile Durkheims Education et sociologie[5].

I första kapitlet ger han läsaren en bild av att han ser en förnyelse av livet genom överföring, dvs. den biologiska delen av människan finns som grund, men det är i kommunikationen som individen kan överskrida sin biologi. I andra kapitlet säger han följande.

”Utvecklingen av de attityder och dispositioner hos de unga som är nödvändiga för ett samhälles kontinuitet och framåtskridande kan inte ske genom att föreställningar, känslor och kunskap överförs direkt. Den äger rum genom förmedling av miljön.”[6]

Han menar att den sociala miljön är viktig och att individens växt sker genom aktivitet i miljön under ledning av den tidigare generationen. Det är måhända en annan typ av förmedlingspedagogik än den vi föreställer oss. Genom att använda sig av miljön, använder man ett verktyg i vilket man gör eleven delaktig. Här kan man delvis avliva det man kan uppfatta som en myt om att Deweys pedagogiska teori skulle vara utan styrning, ledning och utan mål och att den uppmuntrar ett godtyckligt tyckande. Frågan är om vi ger eleven något egentligt val. Kan hon dra egna slutsatser eller är Deweys sätt att betrakta förmedlingen endast den andra sidan av samma mynt? Är inte risken stor att den immanenta pedagogik som Ödman talar om[7] får verka relativt oreflekterat även om man tillämpar Deweys pedagogik?

Vi som läser Dewey kan däremot granska den kritiskt, reflektera och bli medvetandegjorda. Men det är inte så enkelt. Det är vanskligt att tolka Dewey enligt min erfarenhet. Det är lätt att tolkningarna blir onyanserade och att han hamnar i ett fack som inte riktigt passar honom. Min egen erfarenhet av Dewey är att han förändras inför, och rentav glider undan för mig, som läsaren för varje gång jag tar del av hans texter. Vissa texter som inte varit betydelsefulla tidigare blir det vid en andra, tredje eller fjärde omläsning (för man behöver läsa honom om och om igen). Andra texter överger jag helt och hållet. En läsare tvingas bli aktiv under läsningen och tvingas rentav till den eftertanke som Dewey efterlyser[8].

Varje gång ser man en ny vinkel och en ny tanke. Nya tolkningar framträder som måste prövas. För varje gång tycker man sig förstå honom bättre, för att nästa gång ha en känsla av att rejält ha misstagit sig. Trösten ligger i att vi kanske snarare förstår honom annorlunda mot tidigare. Vi vet mer, har större förförståelse och kan dyrka upp de lås hans text har[9].

Dessutom har han varit och är fortfarande inspiratör till många andra inriktningar[10] . Min läserfarenhet visar att man inte i egentlig mening kan fastslå någonting med säkerhet gällande vad han i själva verket menar.

Jag lämnar nu Demokrati och utbildning och går över till boken Individ, skola och samhälle. Inledningen i boken kan läsas innan man ger sig i kast med de övriga texterna. I början av varje kapitel finns dessutom korta inledningar som kan ses som ingångar som möjliggör en förståelse. Risken med ingångar som utgår från andras tolkningar är att läsaren styrs mot en viss riktning och kan förlora för denna själv viktiga insikter. När det gäller stora tänkare, är det ändå ibland nödvändigt att börja med att ta del av andras tolkningar för att förståelse överhuvudtaget skall kunna uppnås.

Fortsättningsvis kommer jag att presentera det jag ser som väsentligt hos Dewey och speciellt peka på vikten av att läsa vissa texter av honom.

Deweys skrift – Mitt pedagogiska credo kan ses vara mer eller mindre nödvändiga att läsa, liksom många av hans andra texter. Inte minst för att det i detta läsande medvetandegör läsaren om vilken visionär han är. Länge ansåg jag att detta var en av de viktigaste texterna, ett måste som man inte kan hoppa över. Nu bedömer jag att man inte kan utesluta Mitt pedagogiska credo, men har förändrat min egen personliga uppfattning om vilken text som är mest intressant för den som skall bli lärare. Kapitel 8/Erfarenhet och utbildning i vilken han tar upp erfarenheten i relation till utbildning bedömer jag som den mest intressanta och viktiga att ta del av. Inte endast för att den visar Deweys utbildningsfilosofi i ett nötskal utan också för att den avslöjar en vidareutveckling av hans tidigare texter, bl.a. Mitt pedagogiska credo.

Vi kan tycka att det han skriver om erfarenhet och utbildning inte ger någonting nytt under solen. Om vi tar i beaktande under vilken tid han skrev detta och hur mycket av honom som vi faktiskt har influerats av under årens lopp kan vi omvärdera vår uppfattning. Samtiden å sin sida uppfattade säkerligen denna text som en uppgörelse med den traditionella pedagogiken på ett mycket radikalt sätt. Något vi i nutiden inte gör av skäl jag anfört. Annat vi kan ta i beaktande är frågan om hur mycket som finns kvar av den traditionella pedagogiken som han talar om inom det moderna utbildningsväsendet. Kan vi inte, när vi läser Dewey, komma underfund med att vi fortfarande är ganska förtjusta i att börja med att förmedla fakta, istället för att börja i erfarenheten, som Dewey förordar. Hur de fyra F:n[11] presenteras i styrdokumentet är ett bra exempel på hur Fakta som grunden till allt vetande framhävs och riskerar ge läsaren en indikation på att Fakta måste läras in först. I själva verket skall de fyra F:n i styrdokumentet ses som en del i en helhet[12].

För Dewey räcker det inte att förmedla kunskaper utifrån en förståelse av elevernas erfarenheter. Man måste gå vidare och stimulera undervisningen på ett sätt att kommande erfarenheter leder till ett växande. Vi gör erfarenheter varje dag och i alla situationer, men inte all erfarenhet leder till ett växande. Ibland kan dessa leda till stagnation och okunskap och motverka sitt syfte. Därför är det viktigt, enligt Dewey, att pedagogen lägger upp undervisningen på ett sätt som leder till de att goda erfarenheter förvärvas. Dewey talar i det här kapitlet också om frihet och menar att den enda frihet som är någonting värd är den intellektuella friheten. Men håller med om att rörelsefrihet är viktig om den intellektuella friheten skall kunna blomstra. För om barnen/eleverna sitter tysta och instängda i ett klassrum hela dagarna, så sker ingenting. Viktigt är även, enligt Dewey, att eleverna inte lämnas åt sig själva. Han polemiserar mot dem som ger barnen en uppgift utan att ge sin egen syn och/eller tolkning av den. Han menar att barnen överges till att klara uppgiften endast utifrån sina egna erfarenheter, förutsättningar mm. Något som inte leder till ett växande, utan till status quo. Barnen lär sig ingenting nytt.

I kapitel åtta framgår det under min läsning att Dewey inte är för en styrnings- och regellös undervisning. Pedagogen har ett stort ansvar för hur undervisningen blir och om ett lärande i betydelse växt verkligen sker.[13] Nyckelorden i hans utbildningsfilosofi är erfarenhet, interaktion och kontinuitet. En pedagog/lärare skall möta elevernas i deras erfarenhet och genom det sociala samspelet lära sig mer än denna erfarenhet. Men allt lärande sker med en viss kontinuitet.


[1] Ozmon & Craver, 1999, Philosophical Foundations of Education, Sixth Edition, USA, Merril Publishing Company.

[2] Englund, T, 2004, John Dewey: Den pragmatiska utbildningsfilosofin, Pedagogikkens mange ansikter, Pedagogisk idéhistorie fra antikken til det postmoderne, Oslo, Norge, Universitetsforlaget, ss. 376-391.

[3] Bruner, J, 1966, Studies in Cognitive Growth, New York, Wiley and sons.

[4] Se och Jfr. Bourdieu

[5] Englund, Tomas, 1997, Demokrati och utbildning, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB, s. 29.

[6] Dewey, John, 1997, Demokrati och utbildning, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB, ss. 45-58.

[7] Ödman, 1995, Kontrasternas spel, Stockholm, Prisma

[8] Dewey, John, 1997, Demokrati och utbildning, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB, ss. 45-58.

[9] Szlezák, T. 1999, Platon och läsaren, Stockholm, Bokförlaget Atlantis AB.

[10] Tomas Englund nämner tre viktiga intellektuella rörelser som inspirerats av Dewey. Dessa är, a) Den progressivistiska utbildningsfilosofin, b) den rekonstruktivistiska utbildningsfilosofin och c) den neopragmatiska rörelsen. Englund, Tomas, 1997, Demokrati och utbildning, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB, ss. 15-16.

[11] Fakta, Förståelse, Färdighet och Förtrogenhet. Var någonting står i ett dokument, på en annons, i en tidning m.fl. har betydelse för vilken vikt man ger det. Har man ett pedagogiskt perspektiv kan man tänka på att lägga det man anser vara viktigast på den plats man vet läsaren ser först. I och med att Fakta står först är det lätt att tolka det som första steget i en läroprocess. Men det finns flera exempel på att man kan börja i färdighet och bli förtrogen utan att ha fakta eller kunna förstå … Exempelvis att cykla, att simma mm. Man kan bli förtrogen i hur någonting fungerar utan att kunna uppvisa färdighet, förståelse och ha fakta. Man kan t.ex. räkna in konstarter. Men varje uppdelning bidrar till att något går förlorat. Det är svårt att avgränsa när en övergång sker. Därför är det enklast att se de fyra F:n svävande i en helhet, istället för att se dem som olika steg.

[12] Skolverket

[13] Se Dewey 2005, kap. 8


[1] Dewey, J, 2005, Individ, skola och samhälle, Falköping, Natur och Kultur ss. 204-205.

[2] A.a.

[3] A.a.

3 kommentarer

3 thoughts on “Utbildningsfilosofi och Dewey

  1. Pingback: 2013 in review | MMR

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s