Tänkandet enligt Arendt

KONTEMPLATIVT ELLER AKTIVT TÄNKANDE

Dess betydelse för handling, tillverkning och arbete

Mitt fokus i examinationsuppgiften är Arendts syn på tänkandet och på vilket sätt det har att göra med handling, tillverkning och arbete. Det kan tyckas märkligt med ett sådant fokus, med tanke på att det endast behandlas sporadiskt genom hela boken Människans villkor. Men det är inte ovanligt att förståelse kan nås genom ett fokus på det som utelämnats, mer än på det som har tydliggjorts. Människans villkor kan liknas vid Aristoteles Tre böcker om själen, där svaren ges på de sista sidorna, efter en och flera detaljerade undersökningar om själen. Skillnaden mellan Aristoteles och Arendt är att det hon utelämnat kan ge förståelse, genom att fylla i det som saknas från det hon behandlat och kommit fram till, i andra verk som hon skrivit, medan Aristoteles knyter ihop i slutet det han tidigare genomgående har behandlat. Jag startar emellertid med en utgångspunkt som med Arendt kommer prövas och på så sätt få fram hennes tänkande och möjligen även det hon inte behandlar eller ger svar på. För övrigt har utgångspunkten endast en betydelse i examinationen – att jag genom den kan få mer kunskap om tänkandets relation till handling, tillverkning och arbete och om dess karaktär.

Min utgångspunkt i min framställning om tänkandet hos Arendt utgår från en insikt jag nådde i slutskedet av mitt arbete med Platon och hans pedagogik om att inlärning/lärande i betydelsen förståelse sker om möjlighet ges, redan första gången man ställs inför ett kunskapsstoff; inte flera dagar, veckor, månader eller år senare1. Denna insikt fick konsekvenser för mitt sätt att förhålla mig till planering, genomförande och utvärdering av min egen undervisning. Insikten gav mig delvis svar på varför jag i så många år, och inte minst under min egen skoltid, inte riktigt förstod meningen i att lära mig fakta utantill för att sen återupprepa dessa i prov (dvs. ett icke-tänkande) Mitt arbete med Platons dialoger gav mig insikten att det som sker efteråt (det man brukar tala om som repetition) är i själva verket fördjupningen av det som har lärts in och redan förståtts2 även om detta inte är medvetandegjort som förståelse (aktivt tänkande). Som jag då förstod, och gör fortfarande till viss del, finns här ett tänkande som hela tiden är och borde vara närvarande. För att kunna ta till sig ett innehåll och uppnå ett lärande, behövs ett aktivt tänkande och min tolkning är att just detta inte står i motsättning till Arendt, dock med ett undantag vilket jag kommer till längre fram i texten. Det som däremot initialt tycks stå i motsättning är en ytterligare insikt som ger antagandet, enligt min erfarenhet, att tänkandet måste vara aktivt även under skrivandet; i tillverkningen och i arbetet. Hanna Arendt menar att tänkandet kommer före nedskrivandet. Det är först då som man kommer ihåg vad man tänkt ”[…] För att meddela världen ´innehållet´, måste tänkaren sluta tänka och istället komma ihåg vad han redan tänkt. […]”3 Detta skulle kunna förstås som att allt jag hittills har skrivit till denna punkt (.) och därefter, inte är tänkande utan ett resultat av ett tänkande som inte längre är aktivt. Det förutsätter att ett sådant redan har ägt rum.

Frågan om vad som sker under läsningen eller under nedskrivande av bokstäver som blir till ord i relation till tänkandet och då tankar uppstår utan att någon varit fullt medveten om att så skett, är för mig gåtfullt och ingenting som Arendt i detalj tar upp i Människans villkor. Ytterligare frågor som Arendt inte ger svar på är: Vad är det som egentligen sker när ett ord i slutet av en mening, följs av en ytterligare mening? Är det verkligen inte möjligt att tänka och samtidigt skriva, när en tanke verkar föda nästa tanke, vare sig man läser, skriver och tänker den i förväg? Att hon inte ger svaren på dessa frågor, vilka förklaringarna och skälen än är till detta, innebär att det är svårt att få grepp om vilken typ av tänkande hon talar om; det tidigare kontemplativa tänkandet som nu gått förlorat eller att det möjligen finns en annan typ av tänkande som verkar i relation till vita activa, dvs. till det aktiva livet.

En misstanke uppstår om att logiken i mina utgångspunkter rasar fullständigt samman i ljuset av Arendts tänkande. Samtidigt synes det osannolikt att t.ex. Aristoteles tänkte först och sen skrev ner allt i efterhand ur minnet. Det bör alltså finnas en tanke om ett växelspel mellan tänkandet och manifesteringen i den mening Arendt behandlar det.

Det skulle annars betyda att Arendt utgår från att alla människor fungerar på samma sätt i det här avseendet, dvs. om de överhuvudtaget tänker4. Men läser man vidare blir det mer tydligt vad hon menar med tänkande. Tänker gör vi alla, i vardagen, i det aktiva livet (vita activa). Men det är inte vad hon avser med tänkandet utan möjligen i meningen vita contemplativa. Hon menar att tänkandet är ett arbete med huvudet, men som är improduktivt om detta inte lämnar något spår efter sig (det krävs en aktivitet). Det krävs tillverkning och en annan typ av arbete i syfte att få individens tänkande att manifesteras i världen ”[…] Vill tänkaren att hans tankar skall manifesteras i världen, måste han precis som alla andra hantverkare lära sig vissa manuella färdigheter. […]”5. Arendts poäng här är att tänkande i denna betydelse och tillverkning är två helt skilda verksamheter6.

Frågan om i vilket ögonblick detta tänkande pågick, som jag nu kommer ihåg, när jag skriver den här examinationen, blir däremot här-och-nu obesvarad och troligen ointressant? Arendt menar vidare att tänkandet i sig självt är ett handlande, som inte har någon som helst nytta/betydelse, eller ger något avtryck i världen. Då har tidpunkten för tänkandet knappast någon betydelse. Däremot ges den en mening när man skriver ner vad man tänkt. Då avbryts tänkandet och tillverkningen sker. Enligt Arendt är tänkandet en rörelse bort från alla aktiviteteter7. I föreläsningen Tänkande och moraliska övertygelser skriver hon följande, vilket jag kommer gå in på närmare lite längre fram i texten.

”Tänkandets förlamning är följaktligen av två slag: dels ligger den i att man stannar upp och tänker, avbryter alla andra aktiviteter, dels kan tänkandet ha en förlamande effekt när man kommer ur det och inte längre är säker på det som tycktes vara bortom allt tvivel så länge man utan att tänka var upptagen av vad det nu var man gjorde.”8

Det är ett intressant nedslag i en text om tänkandet som är skriven långt senare än Människans villkor och som då utelämnades, enligt Arendt själv av följande skäl.”Tänkandet slutligen (som vi här utelämnat på grund av att traditionen aldrig har uppfattat den som en verksamhet hörande till vita activa, inte ens under den nya tiden) […]”9. Hon säger emellertid inte heller här att tänkandet inte skulle ha en betydelse för vita activa, utan endast att den inte finns med på grund av traditionen. I det sista kapitlet tar hon bl.a. upp omkastningar, från teori till praxis, som i allra högsta grad handlar om olika sätt att tänka10.

Sammanfattningsvis kan man tolka att Arendt menar att tänkandet kommer först, tillverkningen när det får en mening och arbetet av praktisk karaktär, när individen har pennan i sin hand eller vid skrivbordet. Arbetet innebär alltså att strukturera tänkande till en begriplig enhet som andra kan förstå och ta till sig. Men det här är på en konkret ganska enkel handlande nivå. Handlandet hos Arendt verkar vara mer om det som ger ett särskilt och betydande uttryck och förändrar villkoren för människan, med tanke på att hon behandlar det stora förändringarna i mänsklighetens historia i sista kapitlet.

Om jag tänker som Arendt gör kring tänkandet, går det att se det tillhöra det kontemplativa livet som det traditionellt definieras och tänkandets produkt, dvs. skrivandet och det arbete som krävs för att så skall ske, tillhöra det aktiva livet. Med Arendt skulle man kunna förstå det som att det inte längre är ett kontemplativt tänkande, men ett aktivt som har relevans för vita activa. Då blir tänkandet i Arendts mening begripligt och logiskt, speciellt eftersom hon menar att det kontemplativa tänkandet mer eller mindre har förlorats. Men jag återkommer till mina utgångspunkter och upprepar frågan om inte tillverkningen också kräver ett tänkande i en kontemplativ mening?

På en punkt är hon tydlig, som jag tolkar Anders Burman i Tankens fenomenologi: Hanna Arendts försök att tänka tänkandet annorlunda, om sitt eget tänkande. Omkastningen från det kontemplativa livet har förändrat tänkandet från det som låter verkligheten framträda till det aktiva tänkande som utgår från en verksamhet och blir diskursivt11. Här skulle jag kunna tillämpa detta till det jag redan har beskrivit och förstå att jag talar om det diskursiva tänkandet. Det som ger avtryck i världen och som andra kan bli delaktiga i. Det som måste följa en given struktur som är gemensam och kan förstås av andra, men inte minst den som ger ett godkännande. Det diskursiva tänkandet bringar ordning i den mångfald av tankar som framträder på ett omedelbart och oförmedlat sätt. Tänkandet som alltid måste förberedas inför ett nedskrivande. Kanske man skall se förberedelsen som tillverkningen. Och en och samma tanke kan upprepas om och om igen, men blir endast en upprepning av den som tänktes första gången (vilket inte är möjligt att veta den exakta tidpunkten) på samma sätt som en stol eller en bil tillverkas efter en idé, form eller modell. Däremot kan den dateras när upphovsmannen med sin idé framträder i världen. Det är inte detsamma som att den då blev till, men det enda vi kan utgå från.

Om man läser endast det hon skriver i Människans villkor, är det alltså inte fullständigt klart vad hon egentligen menar med tänkandet. Det är alltså i slutet av boken som hon ger en vink om dess betydelse. En annan tolkning än de jag tidigare har framlagt, är att det aktiva tänkandet, enligt Arendt är den bro som krävs för att binda ihop de tre centrala tematan – handling, tillverkning ocharbete. För om tänkandet i sig självt kan ses som en handling, på samma sätt som t.ex. uppkomsten av en idé, har dessa inte någon mening, om de inte delges världen.

Däremot menar hon att det rena tänkandet inte har lidit någon större skada under historiens gång, men att det kräver politisk frihet ”[…] Tänkandet är möjligt, och säkert också reellt förhanden, under politisk frihet. Men bara där. […]”12. En tolkning som är möjlig här är att politisk ofrihet skapar en frånvaro av tänkandet. Det här kan ge tolkningen om jag utgår från att hon i Kris i uppfostran, menar att barnen inte skall tillhöra det politiska livet– dvs. vita activa, att tänkandet inte är möjligt för barnen (och det här är detta som utgör undantaget som jag signalerade om i början av texten (sid 1)) förrän de fostras in i det politiska livet, under överseende av en auktoritet. Hon talar om att uppfostran bör ske i ett mörkt rum där barnen skyddas och får trygghet13.

”Vi måste klart skilja uppfostran och undervisning från andra livsområden, framför allt det politiska och offentliga, för att just där kunna hålla oss med ett auktoritetsbegrepp och ett förhållande till det förflutna som är avpassat för uppfostran, men inte har någon allmän giltighet och inte heller får göra anspråk på en allmän giltighet i vuxenvärlden.”14

Hennes tänkande kring vita activa, det liv som tänkandet kan göra sig gällande i politisk frihet, gäller inte alla, utan endast de som blir upptagna i det. Det är inte något tänkande som blir undertryckt eller skadat, då det inte ens existerar eller kan manifesteras. ”[…]Konsten att handla är något helt annat än konsten att tänka, men i ett levande politiskt samhälle behövs bådadera”15. Tänkandet i det här sammanhanget tillhör vita activa, som jag tolkar det, då Arendt menar att det kontemplativa tänkandet har gått förlorat.

I föreläsningen Tänkandet och moraliska övertygelser, kopplar hon det till Den banala ondskan och Eichmann som hon menar saknade förmågan att tänka. Det var inte något ondskefullt hos honom. Han var en byråkrat som följde order. Här kan vi se ett handlande och tänkande som gav och fortfarande ger uttryck i världen. Något särskilt som förändrade människans villkor för lång tid framåt. Möjligen är tänkandet som saknas det kontemplativa, för behöver inte det diskursiva tänkandet föregås av detta?

*

Arendts tänkande kring handling, tillverkning och arbete kan förstås genom att studera lite närmare hur hon ser på tänkandet i backspegeln.

Jag har valt nedanstående (och redan omnämnda) citat för att det kan sättas i relation till 1) vita activa och vita contemplativa, 2) den banala ondskan och 3) till det politiska handlandet som har effekter på människans villkor vad gäller de tre centrala tematanan. 

”Tänkandets förlamning är följaktligen av två slag: dels ligger den i att man stannar upp och tänker, avbryter alla andra aktiviteter, dels kan tänkandet ha en förlamande effekt när man kommer ur det och inte längre är säker på det som tycktes vara bortom allt tvivel så länge man utan att tänka var upptagen av vad det nu var man gjorde.”16

Det är här mer än inom något annat område som ett aktivt tänkande kan göra sig gällande. Men frågan om nödvändigheten av det kontemplativa tänkandes närvaro vad gäller politiska villkor, ser jag fortfarande som betydelsefull. Frågan är om Arendt gör det, då hon menar att tänkandet förlamas i och med att man stannar upp och tänker och avbryter alla andra aktiviteteter. Snarare verkar det som om hon menar att det kontemplativa tänkandet utgör ett hinder och en omöjlighet att samverka med vita activa (om det nu är det kontemplativa hon talar om eller om det är jag som missförstår). Men, hon visar även att denna effekt också kan uppstå när man upphör att tänka och börjar handla igen. Man har upptäckt saker som inte längre stämmer med det handlande som varit dominerande innan. Kan man tolka det som ett växelspel mellan vita activa och vita kontemplativa?

Här är det möjligt att koppla till Eichmann som enligt Arendt saknade förmågan att tänka i den mer kontemplativa meningen, som jag förstår det. Man skulle kunna spekulera i om han hade fortsatt att lyda order om han gått in i denna typ av tänkande och kommit ur det i osäkerhet om sitt tidigare handlande. Skulle samvetet som Arendt ser höra ihop med tänkandet17, ha väckts hos honom om han tänkt? Frågan är om detta kan, som Arendt verkar göra, ses gälla rent generellt eller är det möjligen att vissa kan tänka, bli osäkra, men ändå inte lyckas väcka samvetet till liv. Kanske en del behöver få en riktigt ”käftsmäll” för att få kontakt med det. Menar Arendt att empati och samvete hör ihop med tänkandet i en djupare mening? Som jag läser och tolkar henne, är det inte osannolikt att så är fallet.

Ett icke-tänkande inom politikens område är önskvärt18, dvs. att de flesta blir homo laborans som inte producerar eller skapar något utan arbetar med det andra (homo faber) har tänkt ut, förberett och tillverkat19, men riskfyllt. Betyder detta att alla homo laborans saknar samvete?

Även icketänkande, som ju tycks vara ett tillstånd att rekommendera på politikens och moralens områden, har dock sina risker. Genom att skydda folk från skärskådandets faror lär icketänkandet dem att hålla sig till de vid en given tidpunkt i ett givet samhälle föreskrivna reglerna för hur man uppför sig, vilka dessa regler än är. Vad folk då vänjer sig vid är inte så mycket reglernas innehåll – vilket vid en närmare granskning alltid skulle slå dem med häpnad – som att ha regler under vilka man kan sammanföra partikulära företeelser. De vänjer sig med andra ord vid att aldrig bestämma sig. […]20

Om innebörden av det hon tar upp här, ses i ljuset av det hon behandlar i Människans villkor, kan vi säga att den utveckling hon beskriver är följdriktig. Hur skulle samhället se ut om alla handlade på det unika sätt, som jag tolkar Arendt menar att det är eller om alla var homo fabers; tillverkade och själva utförde arbetet? Eller om alla handlade utifrån sitt samvete. Är det inte så att vi behöver homo laborans, som utför det andra ålägger dem och är det inte Arendts hela poäng även om hon tycks ge ett intryck av att ogilla att det är så (genom sitt sätt att uttrycka saken på). Ett skapande eller en modell/form tar en viss tid av arbete som dock tar slut när det är färdigt. Det kan endast återskapas i all oändlighet.21

Politikens och moralens områden kräver regler och ett icke-tänkande. Men, som jag tolkar Arendt, är detta endast möjligt i ett fritt (demokratiskt) samhälle, medan det får fruktansvärda konsekvenser i ett totalitärt samhälle.22

En tolkning är att det enda tänkande, enligt Arendt, som har en mening är det som är politiskt, då det är det enda som kan förändra människans villkor. Och då blir hennes tänkande kring uppfostran och undervisning begripligt och avslöjar en konsekvens i hennes tänkande.

*

Med tanke på att handling, tillverkning och arbete, enligt Arendt är viktiga för människans villkor, ser jag en svaghet i hennes framställning i boken då hon utelämnar tänkandet av skälet ”Tänkandet slutligen (som vi här utelämnat på grund av att traditionen aldrig har uppfattat den som en verksamhet hörande till vita activa, inte ens under den nya tiden) […]”23. Även om traditionen inte uppfattat det som en verksamhet hörande till vita activa, innebär det inte att dessa områden inte skulle vara helt beroende av hur vi tänker och vilket tänkande som har dominerat under historiens gång. Hennes skäl som hon uttrycker i boken Människans villkor, är inte, som jag ser det, tillräckliga för ett utelämnande och kanske kan ses vara en förevändning för att tänkande hos Arendt själv om tänkandets betydelse ännu inte är färdigtänkt. Ett antagande som är rent spekulativt. En annan tolkning är att hon på sista sidan riktar sig mot framtiden om en möjlig fortsättning på boken om människans villkor. Ett tänkande som har att göra med moraliska överväganden som hon behandlar i sin föreläsning Tänkande och moraliska överväganden. För visst finns det i hennes framställning i Människans villkor underförstått en etisk dimension. Hur vi tänker och handlar i enlighet med detta, kan skapa en värld som inte är etisk försvarlig för människor som bebor den. Om icke-tänkandet accepteras i alltför hög grad, skapar det ofrihet och kan leda till tyranni. Men att utveckla min tolkning av den, finns det inte utrymme för att göra i den här examinationen, även om jag skulle ha behandlat det ingående. Svaret om varför hon utelämnade tänkandet kan eventuellt hittas i föreläsningen: ”Tänkandet skapar inga värden, det kommer inte att en gång för alla upptäcka vad ´det goda är´, och det upplöser snarare än bekräftar accepterade uppföranderegler24.” Tänkandet kan inte verka i ensamhet eller i avskildhet. Det är ständigt förbundet med livet som det framträder för människan.

”Medvetandet är inte detsamma som tänkande; men utan medvetande skulle tänkandet vara omöjligt. Vad tänkandet aktualiserar i sin process är den skillnad som ges i medvetandet.25

Frågan är dock om det finns ett rent tänkande i betydelsen att det inte alltid har förbindelse med medvetandet eller andra mänskliga aktiviteter. Kan ett tänkande existera utan mänskligt deltagande på olika sätt, dvs. ett tänkande som lever i avskildhet och för sig självt? Ett studium av Arendt kan endast ge ett enda svar, som jag ser det. Det är inte möjligt! Och om det skulle vara det, meningslöst då det inte gör något avtryck eller förändrar människans villkor.

Referenser

Arendt, H, 1997, Tänkande och moraliska överväganden, En föreläsning, Tanke, Känsla, Identitet, Göteborg, Anamma Bokförlag AB, s. 41-76.

Arendt, H, 2004, Kris i uppfostran, Mellan det förflutna och framtiden, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB, s. 187-210.

Arendt, H, 2013, Människans villkor, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB.

Burman, A, 2011, Tankens fenomenologi, Hannah Arendts försök att tänka tänkandet annorlunda, Konsten att handla – konsten att tänka: Hannah Arendt om det politiska, Stockholm, Axl Books, s. 165-180.

 

1 Ringborg 2001, s. 264.

2 A.a.

3 Arendt 2013, s. 129. 

4 Se Arendt 1997, ss. 41-76.

5 Arendt 2013, s. 129.

6 A.a.

7 Arendt 1997, s. 58.

8 Arendt 1997, s. 58.

9 Arendt 2013, s. 414.

10 A.a., ss. 372-378.

11 Burman 2011, s. 167.

12 Arendt 2013, s. 414.

13 Arendt 2004, s. 199.

14 Arendt 2004, s. 207.

15 Burman 2011, s. 177.

16 Arendt 1997, s. 58.

17 Arendt 1997, s. 42-43.

18 A.a., s. 60.

19 Arendt 2013, kap.

20 Arendt 1997, s. 60.

21 Arendt 2013, kap.

22 Arendt 1997, ss. 41-76.

23 Arendt 2013, s. 414.

24 Arendt 1997,  s. 71.

25 Arendt 1997, s. 67. Hennes tolkning av Platon och hans definition av tänkandet som en ljudlös dialog.

 

1 kommentar

One thought on “Tänkandet enligt Arendt

  1. Pingback: Filosofisk idag, men bara lite … | MMR

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s