Platon och Nietzsche

Platon grottliknelse och Nietzsche filosofikritik

Syftet med denna text är att behandla en tentamensfråga i momentet Metafysik 1 som ingår i kursen Filosofi A vid Södertörns högskola.

Redogör för Platons grottliknelse och för Nietzsches filosofikritik. Diskutera Nietzsches kritik med utgångspunkt i grottliknelsen.

Utgångspunkter

Platons grottliknelse är känd för de flesta inom olika vetenskapliga discipliner, men tolkningarna utförda inom dem är olika. Även om inte någon har tolkningsföreträde om vilken tolkning som är den mest sanna, går inte vilken tolkning som helst an. Den måste vara rimlig i relation till vad Platon låter Sokrates ta upp, samt i relation till hans eget tänkande i sin helhet. Skillnaderna i tolkningarna och deras rimlighet beror också på vilket perspektiv man anlägger, filosofiskt, pedagogiskt, sociologiskt eller politiskt, eftersom grottliknelsen och resonemanget kring den visar på en bildningsväg, ett lärande, skillnader mellan klasser samt hur människor fungerar i ett större och ett mindre sammanhang. Det går också att tolka grottliknelsen utifrån ett etiskt perspektiv. Men här är det ett filosofiskt metafysiskt perspektiv som jag skall utgå från, dvs. perspektiv på hur verkligheten är beskaffad.

Platon använder sig av, det som de flesta uttolkare är överens om, en liknelse1 för att få fram sitt tänkande om verklighetens beskaffenhet. Grottliknelsen finns beskriven i dialogen Staten, som handlar om hur staten med filosofen som väktare av den, skall se ut och bedrivas. Något som kan bidra till att tolkningen är mer sannolik i syfte att beskriva filosofens bildningsväg, än för det uppväxandet släktet, som han behandlar i bok 3 i dialogen Staten.

Nietzsches filosofikritik skall på något sätt kunna diskuteras med utgångspunkt i grottliknelsen. Min utgångspunkt här är förutom hans kritik även att hans syn på metaforen, samt lögnen och sanningen då detta refererar till den del i grottliknelsen som handlar om sinnevärlden. För Platon är skuggorna skenet av den sanna verkligheten. Han talar inte om att de som lever i sinnevärlden lever i en lögn, men det är möjligt att göra den tolkningen. Likaväl som en individ kan vara medveten om en lögn, kan hon vara omedveten om den.

Grottliknelsen

Det är en och samma värld som Platon talar om i grottliknelsen, men han delar upp denna värld i olika sätt att betrakta verkligheten och dess beskaffenhet. En del av världen kallar han sinne(skugg)världen och en del av den form(idé)världen. En och samma värld, med tanke på att han menar att en individ inte skall tillåtas stanna kvar i formvärlden2 om denne lyckats nå upp till den. Detta visar en dialektik mer än en dualism i den meningen vi lägger in i begreppet, dvs. som antingen heller. Men talet om en och samma värld är inte detsamma som t.ex. Husserls teori om att meningen utgår från livsvärlden och människan. Husserl menar att världen är där för mig genom den sinnliga varseblivningens former som nås genom kroppsliga ting som syn, känsel, hörsel mm.3 Medan Platon talar om former som finns oavsett om individen varseblir dem. Möjligen kan man koppla Descartes närmare Platon i och med att denne gör en åtskillnad mellan kropp och själ, vilket även Platon gör4.

Jag utgår här från att Platon använder grottliknelsen som en illustration för sitt metafysiska tänkande. Grottan befolkas av fångar som sen är barndomen fjättrade vid kedjor och kan endast se åt ett håll då huvudet är fastlåst i en viss vinkel5. De kan endast se föränderliga skuggor på väggen som kastas där på grund av en evig eld som är tänd bakom fångarna6. Platon beskriver vad som händer om någon av fångarna gör sig fri och mödosamt ger sig upp och ut från grottan och vad som händer när han kommer ut, och får se formerna för skuggorna som han är bekant med.7 Platon beskriver sen vad som händer med fången då han kommer ner igen, skumögd, kanske med ögonen förstörda av det starka solljuset8.

Det är en beskrivning av själens uppstigande till tankens värld och det är i den världen som vetandet om det godas form finns. Men det är en form man når sist av allt, enligt Platon.9 Min tolkning är att för honom finns en själ oavsett var den befinner sig.

Sammanfattningsvis handlar grottliknelsen om en verklighet där okunnighet råder och om en verklighet där vetandet finns, samt om svårigheterna med att få människorna att tillägna sig vetandet, därför att de tror sig veta att skuggorna på väggen är den sanna verkligheten. Det som till synes kan uppfattas vara åtskild kan i själva verket fogas samman till en helhet. Med tanke på antikens helhetssyn på tillvaron är det inte sannolikt att Platon såg två världar eller att han delade upp kropp och själ på samma sätt som Descartes. Detta ser jag som en tolkning genomförd av den moderna människans utifrån den värld som hon känner den.

Nietzsches filosofikritik

Om Platon talar om sinnevärlden och den okunnighet som råder, talar istället Nietzsche i Avgudaskymning om att filosoferna förkastar sinnenas vittnesbörd. Det framgår inte att han talar om Platon, men man skulle kunna koppla det han säger till honom just på grund av talet om sinnevärldens skenbarhet och föränderlighet.

Sinnenas vittnesbörd visar mångfald och förändring. Heraklits förkastade de övriga filosoferna när de visade tingen som om de ägde varaktighet och enhet, menar Nietzsche. Men Nietzsche säger att även Heraklits gör sinnena orätt, då denne menar att dessa ljuger. Nietzsche menar att de inte alls ljuger. Istället menar han att lögnen är om enheten, om realiteten, om substansen, om varaktigheten och att det är förnuftet som är orsaken till varför sinnenas vittnesbörd förkastats.10 Nietzsche menar att sanningen är just sinnenas vittnesbörd om mångfalden och att det är verkligheten. Hos olika vetenskaper som teologi, psykologi, kunskapsteori eller formalvetenskap: logik och matematik, finns ingen verklighet, inte ens som problem, menar Nietzsche vidare.11 Slutligen, tar han upp den betydelse jaget har fått och att detta jag står för varat. ”Öfverallt blir varat intänkt, understucket såsom orsak, först ur konceptionen ”jag” följer såsom afledning begreppet ”vara” …”12. Nietzsche ställer upp fyra teser i satsform som visar på motsägelser13.

Nietzsche talar hel del om lögn och sanning och i texten Om sanning och lögn i utommoralisk mening i vilken han betonar att det behövs sanning och lögn för individen, men inte bortom henne. Lögnen i denna text fokuserar på metaforen då han menar att vi egentligen inte vet något om tingen då det ger oss bilder som inte har något att göra med tinget i sig själv14. Det är möjligt att se metaforen som ett verktyg i syfte att få någon att förstå innebörden i ett begrepp, på samma sätt som Platon använder sig av grottliknelsen för att söka nå en förståelse för sitt tänkande. Men, om man utgår från Nietzsche skulle en tolkning vara att det inte blir den rätta förståelsen av t.ex. ett begrepp, då ett träd inte kan vara manligt, eller en växt vara kvinnlig15. Detta ser han som godtyckliga tolkningar. Han vänder sig mot uppdelningen av en sann och en skenbar värld och kallar den andra världen för en meningslös fantasi. För Nietzsche finns bara en värld, den som innehåller livet självt.16 Språket kan aldrig stå för tinget i sig, eftersom det finns så många språk och därför så många olika ord för samma ting17. Sammanfattningsvis ser Nietzsche den sinnliga världen och t.ex. näsans vittnesbörd om något som den verklighet som existerar, men att det är den förljugna abstrakta delen som han väljer att inte kalla för verklighet som döljer utsikten för denna sinnliga verklighet18.

Platon och Nietzsche

Platon och Nietzsche är två filosofer som det skiljer tusentals år emellan och deras verkligheter skiljer sig åt på många sätt. Platon har inte den kunskap som Nietzsche har med sig från tänkare före honom, som kommit fram till revolutionerande upptäckter kring hur verkligheten är beskaffad ur naturvetenskapligt perspektiv. Platon har dessutom inte tagit del av Descartes tvivel eller dennes åtskillnad av kropp och själ som Nietzsche har gjort, av helt förklarliga skäl.

Nietzsche ser i och för sig inte filosofernas verklighetsflykt från livet själv som Platon ser människorna fångade i en grotta, fastbundna och huvudet riktat åt ett håll. Men det är möjligt att se att det handlar om samma typ av tänkande kring hur vissa människor lever i en tillvaro fylld av lögner, även om de inte är medvetna, utan bortglömda som lögner. Som jag tolkar Platon förnekar han inte sinnevärlden som verklighet i samma mening som Nietzsche menar att filosoferna gör om sinnenas vittnesbörd. Han menar ju att den som varit i idévärlden måste gå ner igen. Är det inte snarare så att han erkänner att den existerar som verklighet, men inte tillerkänner den ett lika stor värde som form(idé)världen?

Om jag utgår från grottliknelsen med Nietzsches tänkande kan jag göra tolkningen att det i själva verket är filosoferna som lever i grottan och att skuggorna på väggen kan ses motsvara Nietzsches metaforer eller förenklingar av den mångfald som döljer sig bakom begreppen19. Det är filosofernas skenvärld. Då är det livets självt som existerar utanför grottan, i solljuset och det är i den man når visheten, dvs. Noesis. Men en sådan vändning kan inte inbegripa ett nedstigande till grottans inre. Kanske är det en missvisande liknelse för att visa på Nietzsches tänkande. Speciellt eftersom han menar att en uppdelning mellan en sann värld och en skenvärld inte låter sig göras.

Men, om man skulle kunna se att hela idén med grottliknelsen är att visa på den bildningsväg en individ (i Platons fall – filosofens bildningsväg) gör under sin livstid kan man se en tillämpning av grottliknelsen på Nietzsches tänkande att det är kunskap om livet självt som den illustrerar. Platon tar upp individens förmåga att lära sig saker och ting. På samma sätt lär sig Nietzsches individ, men om helt andra saker än om det som behövs för att nå vishet om det godas ide. Förmågan är som ett redskap, men Platon använder sig av en metafor när han beskriver denna förmåga då han ger motargument till dem som säger att man kan stoppa in kunskap i en själ där ingen kunskap finns – som att stoppa in syn i blinda ögon ”[…]- det är som ett öga vilket inte kan vända sig från mörker till ljus om inte hela kroppen vänds: på samma sätt måste det här redskapet vändas bort tillsammans med hela själen från det som blir till tills själen kan stå ut med att betrakta det som är och den klaraste delen av det som är; och det påstår vi är det goda […]”20. I ljuset av denna tolkning är det möjligt att räkna in även Platon bland de filosofer som Nietzsche benämner ingår i filosoffolket21. Och det är möjligt att tolka att Platon tänkande kring formvärlden är meningslös. Sjunde boken i Staten handlar dock mer än om en bildningsväg. Det är också ett politiskt projekt att dela med sig av sin kunskap och sitt vetande till mindre lottade. Här kan man lägga in vissa etiska aspekter, då det handlar om att dela med sig.

[…] att lagen inte är till för att en klass i staten ska ha det särskilt bra; den försöker åstadkomma det här tillståndet i hela staten genom att foga samman medborgarna med övertalning och tvång och få dem att dela med sig åt varandra av den nytta som var och en av dem kan göra för samfälligheten22. […] Därför måste ni alla i tur och ordning ta er ner i de andras boning och vänja er vid att betrakta de dunkla tingen där23.

Men hur jag än vrider och vänder på den grottliknelse som Platon har tecknat, i syfte att se den i ett annat ljus, går det inte att bortse från att själva målet är vishet och inte endast visshet om det godas idé. Om något som är ouppnåeligt för de flesta. Detta mål gäller inte för alla i samhället. Under Platons tid reflekterade man inte över eller problematiserade, så vitt jag känner till, seden att ha slavar och lagen om att de enda som fick bli fria medborgare var män. Nietzsche å sin sida gör inte denna åtskillnad, som jag tolkar honom. Han menar att alla varelser som kan varsebli också är en del av livet, om de inte ljuger för sig själva.

Om man utgår från grottliknelsen i syfte att säga något om Nietzsche slutar det med att man säger lika mycket om Platon. Och det finns en fara, som jag ser det, i att försöka stoppa in Nietzsche i Platons liknelse, då detta kan ge en missvisande bild av Nietzsches tänkande (som om han ser två verkligheter, då han i själva verket avvisar allt bortom människans existentiella värld). Finner jag något stöd för min sista tanke att Nietzsches tänkande inte är lika linjärt som grottliknelsen ger uttryck för Platons tänkande?

I boken om Nietzsche – kropp, konst, kunskap24 som Fredrika Spindler har skrivit hittar jag följande, som skulle kunna stå som en sammanfattning av hur han ser på filosofen.

Filosofen är för Nietzsche den som förmår skapa, se och utvärdera det som äger rum, avgöra samtidens högsta kraft för att därur tyda det förflutna och skapa det kommande. Att filosofera handlar om inget mindre än ansatsen att göra allting levande, och unikt, giltigt och bärande. Den enda horisont utifrån vilken detta låter sig göras är enligt Nietzsche, livet självt.25 […] Detta liv, rörliga former av det Nietzsche kallar vilja till makt26.

Ur detta citat utdraget ur sitt sammanhang kan jag göra den tentativa tolkningen att det för filosofen inte finns något absolut mål. Vilja till makt ser jag inte som ett mål utan ett sätt att leva. Det är ur livet självt som skapandet sker och eftersom det är något som ännu inte finns till, men som har sina rötter i det förgångna, går det inte att förutsäga vad det blir. Och här kan man även se att Heideggers tänkande om intet, är något som också kan bli funnit hos Nietzsche. Om det inte finns något givet mål att nå, existerar ett intet tills något ges ett liv.

Det kan vara orättvist, som jag ser det, att se Platon som en stel och rigid filosofisk tänkare i ljuset av Nietzsche och att göra anspråk på denna bild utifrån ett utdrag ur en dialog. Min tolkning av Platon är att han skapade någonting nytt, något utöver den verklighet som han själv verkade i. Men hans skapande förmåga låg i att på olika sätt tänka sig möjliga vägar att nå det absoluta målet– det godas idé – och visa det genom sitt sätt att föra fram sina tankar på ett pedagogiskt sätt. Min tolkning av Platon är att han tänker sig en värld bortom sig själv, även om det kanske till viss del handlade om att komma bortom livet självt. Med tanke på den ambitionen är grottliknelsen en relevant liknelse. Jag tvivlar på om den är lika relevant gällande Nietzsche.

(Kritik: Missade att ta upp Nietzsches kritik av Platon)

REFERENSER

Descartes, R, 1998, Betraktelser ur första filosofin, Valda skrifter, Stockholm, Natur och Kultur, ss.

Husserl, E, 2004, Ideer, Thales, ss. 100-116.

Nietzsche, F, 1906, ur Avgudaskymning, Stockholm, ss. 34-41.

Nietzsche, F, 2005, Om sanning och lögn i utommoralisk mening, Samlade skrifter, Bd 2, Symposion, ss. 6-17.

Staten, Platon 2003, Atlantis, ss. 7.514a – 7.524d.

Spindler, F, 2010, Nietzsche – Kropp, Konst, Kunskap, Stockholm, Glänta produktion, ss. 15-16.

1 Det är möjligt att tolka grottliknelsen utifrån ett historiskt perspektiv, men att det är en liknelse är rimligast på grund av det nästintill omöjliga att få kunskap om Platon utgick från Pythagoras tankar kring själavandringen och inte alls att grottliknelsen visar på ett levande i en fysisk värld. Andra dialoger visar att det inte är osannolikt att Platon verkligen trodde på en andevärld, men det går inte att visa på rimligheten i det med det underlag vi har att utgå ifrån – hans dialoger.

2 […] och när de har tagit sig upp och sett det goda ordentligt – då ska vi inte tillåta dem en sak som nu är tillåten.
Nämligen?
Att stanna däruppe, sade jag; att inte vilja gå ner igen till fångarna och inte vilja ta del av eras mödor och belöningar, de må vara futtiga eller mer betydande. […] (Staten 7.519.d.)

3 Husserl 2004, s.107.

4 I ett antal dialoger beskriver Platon livet efter döden, då själen åtskils från kroppen, t.ex. Faidon och Faidros.

5 Se Staten, 7.514 a-b.

6 Se A.a., 7.515 a-b.

7 Se A.a., 7.515 c-d.

8 Se A.a., 7.517 a. Se även A.a., 7.517 d-e.

9 A.a., 7.517b-c.

10 Nietzsche 1906 s. 36.

11 A.a. 1906, s. 37.

12 A.a. 1906, s. 39.

13 Jag redogör inte för dessa här av utrymmesskäl, se A.a. ss. 40-41.

14 A.a. 2005, s. 6.

15 A.a. 2005, s. 9.

16 A.a. 1906, s. 41.

17 Nietzsche 2004, s. 9.

18 A.a. 2004.

19 A.a.

20 Staten 7.518c.

21 Nietzsche 1906, s. 36.

22 A.a., 7.519e.

23 A.a., 7.520c.

24 Spindler 2010, Utdrag ur inledningen, s. 15-16.

25 Spindler 2010 s. 15.

26 Spindler 2010 s. 16.

Annonser
1 kommentar

One thought on “Platon och Nietzsche

  1. Pingback: 2013 in review | MMR

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s