Kant och deBeavoir

Utgångspunkter

Mina utgångspunkter i denna behandling av frågan är två citat ur Ulrika Björks essä i Stil, Kön, Andrahet[1] som refererar till de Beauvoirs För en tvetydighetens moral och ett citat ur Kants verk Kritik av det praktiska förnuftet[2]. Genom att använda en del av kurslitteraturen i momentet Etik i Filosofi A vid Södertörns högskola, vill jag försöka förklara den tolkning jag gör av innebörden i dem.

För en tvetydighetens moral […] utvecklar de Beauvoir en etik som tar sin utgångspunkt i den existensfilosofiska idén om frihet förstådd som en ursprunglig spontanitet eller élan, vilken söker sitt ’moraliska’ eller intersubjektiva förverkligande genom konkreta handlingar.[3]

När det gäller etik och kommunikation

[…] i den existentialistiska etikens idé att det bara är andra som kan förse min tillfälliga existens med nödvändighet, och att de endast kan göra det genom att i frihet svara på och behöva det jag spontant förverkligar genom mina konkreta handlingar […][4]

Jag ser det andra citatet hör ihop med det första med tanke på att begreppet intersubjektivitet finns med. Min tolkning av detta är att genom konkreta handlingar vilket kan ske genom kommunikation sker ett intersubjektivt förverkligande, dvs. en mellanmänsklig överenskommelse som bygger på att man ser varandra som subjekt och inte objekt. Utan någon kommunikation, verbal eller icke-verbal sker inte någon intersubjektivitet. I handlingar visar sig denna genom att man t.ex. ger den andra samma frihet som man själv önskar få. En frihet som är förstådd som ursprunglig och spontan.

Eftersom denna text skall handla om en jämförelse mellan de Beauvoir och Kant, vill jag presentera ett citat gällande hans tänkande kring det högsta. Till skillnad från föregående väljer jag här att citera från Kant själv i verket Kritik av det praktiska förnuftet. Det är skilt från sitt sammanhang, men jag har valt detta på grund av att han talar om tvetydighet, liksom de Beauvoir, samt det högsta, som kan relateras till de olika typerna av imperativ som han utvecklar i Ur Grundläggning till sedernas metafysik.[5]

Begreppet det högsta innehåller redan en tvetydighet, som kan orsaka onödiga stridigheter, om man inte uppmärksammar den. Det högsta kan betyda det översta (supremum) eller det fulländade (consummatum)[6]

Det intressanta här är att försöka förklara skillnaden mellan det översta och det fulländade. Hur kan det översta inte vara det fulländade? Möjligen kan det vara att det översta är inom en dimension som den vanliga dödliga människan kan nå och det fulländande inom en annan som hon inte kan nå, då hon inte uppnått eller någonsin kommer att nå odödlighet.[7]

De Beauvoir refererar till Kant genom den definition hon ger på tvetydighetens moral, samt beskriver Kants syn på mänskliga handlingar som ”du bör, alltså kan du”[8]. Eftersom ordet bör används här kan det tolkas som normativt och kan verka normaliserande hos människan, mer än vad den moral de Beauvoir talar om gör.

Tvetydighetens moral

Tvetydighetens moral för de Beauvoir betyder att det är en moral som utan att behöva referera till en sinnevärld inte kan förneka att åtskilda existenser kan vara förenade med varandra samtidigt som de kan ha en frihet som skapar lagar som är giltiga för alla.[9] Detta är som jag tolkar det en kritik mot Hegels tanke om att människor är åtskilda existenser och inte kan förena sig[10] likaväl som en riktning tillbaka till Kants definition av det kategoriska imperativet – ”[…) handla endast efter den maxim om vilken du kan vilja att den också skall vara en allmän lag”[11] Men man måste ha den goda viljan och här finns två definitioner. Den första är ”[…] Man måste kunna vilja att en maxim för vår handling skall bli en allmän lag: detta är regeln för den moraliska bedömningen av den. […]” Den andra definitionen återkommer jag till längre fram i texten. Frågan är dock om de Beauvoir menar till skillnad mot Kant att det kan finnas en maxim som inte är tillfällig, dvs. hypotetiskt gällande det de Beauvoir tar upp gällande existenserna. En annan fråga är om lagar giltiga för alla och allmän lag kan tolkas vara detsamma eller om dessa har olika men näraliggande innebörd. Min tolkning så här långt är att även om de talar om allmängiltighet, inte menar samma sak, då Kants idé om det goda refererar till en fulländning, medan de Beauvoirs innebörd refererar till en intersubjektivitet gällande mänsklig frihet och spontana handlingar. Frågan är om denna min tolkning håller för en kritisk granskning.

Gällande tvetydighet menar de Beauvoir att meningen med existensen inte är fastslagen utan måste alltid erövra sin mening[12]. Och frågan om moralen denna existens måste följa är individualistisk, svarar hon att det är en frihet, som beskrivs som en rörelse ”[…] springer fram ur henne, men som mynnar ut utanför henne […]”[13] Lagen finns i friheten. Individen kan inte stödja sig på en allmän lag som utgår från det högsta, utan till sin egen intighet. Det skulle innebära att friheten som hon talar om, är att erövra en mening eller att kastas ut i intet. Moralen gäller i det här fallet att inte upphöra att söka efter mening, att inte upphöra med att vara på väg mot ett mål, som hon menar hela tiden glider undan.

Tvetydigheten hos Kants idé om det högsta, skulle vara att det fulländade står för något människan aldrig kan uppnå, men skall sträva efter det högsta som på förhand är bestämt? Om jag tolkar det praktiska imperativet, som är den andra definitionen av den goda viljan. ”[…] Handla så att du brukar människonaturen i din person om i varje annan person alltid även som ändamål och aldrig blott som medel […]”[14] kan jag dra den tentativa slutsatsen att de Beauvoirs moral är densamma som det översta hos Kant, men inte detsamma som det fulländade. Speciellt eftersom Kant menar att det kategoriska imperativet som jag tolkar tillhör det fulländade inte avser handlingens natur eller konsekvenserna av dem, utan endast om form och princip[15]

Har jag därmed funnit stöd för min tolkning om att de inte talar om lag på samma sätt? Kanske jag kan få ett svar genom att behandla hur de ser på den mänskliga friheten.

Den mänskliga friheten

De Beauvoir menar att den mänskliga friheten är given från början, precis som tvetydighetens moral är det eftersom de är förbundna med varandra. Kant talar om friheten i meningen vilja under sedliga lagar, dvs. sedlighetens imperativ. ”En absolut god vilja är den, vars maxim i sig alltid kan innehålla sig själv betraktad som allmän lag.”[16]

Hur jag än vrider och vänder på de här olika definitionerna har jag svårt att se att de menar samma sak även om de i grunden kan ses identifiera människan på annat sätt än tidigare. Kant har gått ifrån att se människan definieras efter ett på förhand givet sätt, dvs. som ett ting. Men samtidigt kan hans kategoriska imperativ och den goda viljan ändå relatera till en typ av högre makt som skall verka inom henne. Men som jag tolkar Kant, blir maxim som om det vore ett ting som alla skall leva efter. Samtidigt som han menar att det praktiska förnuftet inte räcker för att uppnå det fulländade. Kan man tolka det som att för Kant finns friheten inom varje enskild människa som en god vilja som gäller för alla, medan för de Beauvoir får friheten inte sitt uttryck annat än i mellanmänskliga relationer. Friheten finns från början men behöver verka i en relation för att kunna levandegöras. Detta kopplar jag till det de Beauvoir skriver om friheten som en rörelse att friheten mynnar ut utanför henne” [17]. Är det just detta som innebär att moralen blir tvetydig. Människan är fri, men måste även låta andra vara fria på samma sätt? Det handlar om att erkänna den andras frihet utan att det begränsar ens egen frihet.[18] Men vad man kan fråga sig är om hon ser detta gälla alla. Nej, hon räknar med förtryckare och hon säger att ha frihet inte innebär att göra vad man vill.

”Det är inte sant att erkännandet av den andras frihet begränsar min egen: att vara fri är inte detsamma som att ha makt att göra vad som helst, det är att kunna överskrida det givna mot en öppen framtid.”[19]

Det som jag kan tolka som tvetydighetens moral i samband med hennes idéer om den mänskliga friheten är att hon menar att man är tvingad att behandla vissa människor som ting. Detta för att ha möjlighet att erövra allas frihet.[20] Den öppna framtiden skall förstås som att innehållet inte från början är given. Här kan hennes perspektiv på varat förklara en del. Hon menar att människan gör sig till brist på varat[21] och att det är då man uppfattar att existensen i sig själv inte har någon mening. Varat är det som innehåller mening och om man sätter varat inom parentes upptäcker man vad som har mening och vad som är viktigt[22].

Friheten finns med från början, säger de Beauvoir på flera ställen i sin bok. Och frågar sig hur det kan vara möjligt att vilja söka friheten om den redan finns där. [23] Moralen kan vara att människan har ett ansvar för att ta tillvara på den och bejaka den hos både sig själv och andra. Men den blir tvetydig därför att den inte i likhet med Kant är fastslagen som allmän lag. Det skapas tillfälliga lagar giltiga för alla, beroende av hur den kommunikativa interaktionen som utgår från handlingarna skapar mening[24].

De Beauvoir, Kant och deras föregångare och samtida

Kant och de Beauvoir skiljer sig från sina föregångare på så sätt att de inte definierar människan som ett ting. Jag tänker främst på de antika filosofernas syn på moralen. En av likheterna med dessa är att de har en idé om att det finns något som är det fulländade. Det alla skall sträva efter, men väldigt få någonsin kommer nå.

När det gäller Platons etik har jag svårigheter då mina egna tolkningar av hans dialoger skymmer sikten för en förståelse inom filosofins område[25]. Man kan säga att jag är fast i mina egna tolkningar och kan endast se hans etiska tänkande i meningen att filosofin är en strävan mot att nå vishet, då den fjättrade fången gör sig fri och vandrar ut från grottan och ser ljuset[26]. Platons etik är i så fall att varje människa (i Platons värld – filosofen och eventuellt de fria medborgarna) strävar efter att slöjan över deras ansikte som skymmer sikten från dess yttersta ansvar att finna sanning och förnuft – ”och man måste ha skådat denna idé om man vill handla förnuftigt vare sig i offentligheten eller i det privata livet”[27]. Man kan därför konstatera att Platons etik som princip är densamma som hos Aristoteles som ser strävan efter Lyckan som det högsta. Men det finns så många passager i Platons dialoger som kan ses som etiska. Men hur som helst är det gemensamma att människan definieras som något hon ÄR och behöver bli upplyst om detta, medan hon för de Beauvoir och Kant definieras som något hon BLIR[28]. Jag har dock svårt att inte se att detta i vill mening finns även hos Platon och Aristoteles, då man kan se att även de talar om vägen till och om självförverkligande. Däremot kan jag inte se att de talar om en moral som är tvetydig utan absolut, det finns ett mål vid vägens slut. Medan de Beauvoir talar om en öppen framtid, dvs. tillblivelse utan mål[29].

Om jag skall försöka få in Hanna Arendt och göra en kort jämförelse tolkar jag att hon står närmare de Beauvoir än Kant, då hon menar att människor lever ett kollektivt liv och att det handlar om en ren mänsklig samvaro, ”[…] människor är med andra och inte för eller emot dem”[30]. Jag har inte hos de Beauvoir upptäckt att hon talar om kollektivt liv, men att hennes tänkande står nära att människor skall vara med och inte för eller emot andra. Arendt omformulerar Kants idé om ett noumentalt jag, genom att ge den en kollektiv innebörd[31]. För övrigt tolkar jag Arendt i artikeln Tänkande och moraliska överväganden att hon står för en etik som rör tänkandet[32]. Det är varje enskild individs ansvar att tänka för att inte utföra handlingar i enlighet med andras vilja. I detta kan jag se beröringspunkter till både de Beauvoir och Kant. Dock finns inte utrymme att utveckla detta i denna text.

Referenser

Arendt, Hanna, 1997, Tänkande och moraliska övervägande, Tanke, känsla, identitet, Göteborg, Anamma Böcker AB.

Björk, Ulla, 2010, Uttryck och etikens villkor hos Simone de Beauvoir, Stil, Kön, Andrahet, Tolv essäer i feministisk filosofi, Göteborg, Bokförlaget Daidalos AB, ss. 81-99.

de Beauvoir, Simone, 1992, För en tvetydighetens moral, Göteborg, Daidalos.

Hansen, Phillip, 1993, Hanna Arendt politik, historia och medborgarskap, Göteborg, Bokförlaget Daidalos, s. 69f.

Kant, Emmanuel, 2001, Kritik av det praktiska förnuftet, Lund, Argos. s. 148f.

Platons skrifter, Bok 1, 2001, övers. Jan Stolpe Stockholm Atlantis.

Platons skrifter, Bok 3, 1984, övers. Lindskog, Lund, Bokförlaget Doxa AB, Bok 7.

Kompendium Södertörns högskola, Filosofi A, Etik 1.

Kant Ur Grundläggning till sedernas metafysik

Kant Ur Kritik av det praktiska förnuftet

Seminarium 110217 – Marcia de Cavalcante

[1] Björk & Folkmarsson Käll (red) 2010, ss. 81-87.

[2] Kant 2001 ss. 148ff.

[3] Björk 2010, s. 81.

[4] A.a., ss. 84-85 I not 6 står följande: ”[…] en etik som bygger på idén om den mänskliga tillvarons tvetydighet. […]”

[5] Kompendium i Etik, ss. 395-410.

[6] Kant 2001, s. 149. Intressant att notera är att det i boken står det tvetydighet och i utdraget som ingår i kurslitteraturen står det dubbeltydighet (Utdrag i kompendium, s. 411.) vars innebörd är densamma. För övrigt är det fler ord för samma sak i utdraget än i boken. Ett tillägg av också kan få en annan innebörd, om än liten skillnad.

[7] Här använder jag inte odödlighet i bokstavlig mening, utan mer i likhet med Arete. Något som är fulländad och lever kvar för lång tid in i framtiden.

[8] de Beauvoir 1992, s. 33. ”Kant postulerade friheten i moralens namn”. (A.a.)

[9] ”En tvetydighetens moral är en moral som vägrar att a priori förneka att åtskilda existenser samtidigt kan vara förenade med varandra och att deras enskilda friheter kan skapa lagar giltiga för alla” (De Beauvoir 1992, s. 30.) Det här kan kopplas till Kants definition på det kategoriska imperativet.

[10] De Beauvoir 1992, s. 30.

[11] Kant Ur Grundläggning till sedernas metafyisk, Kompendium s. 404.

[12] de Beauvoir 2001, s. 105.

[13] A.a., s. 123.

[14] Kant Ur Grundläggning till sedernas metafysik, Kompendium, s. 407.

[15] A.a., s. 404.

[16] A.a., ss. 408-409.

[17] de Beauvoir 2001, s. 123.

[18]A.a., s. 80.

[19] A.a., s. 80.

[20] A.a., s. 84.

[21] A.a., s. 25-26; s. 47.

[22] A.a., s. 27; seminarium 110217.

[23] de Beauvoir 2001, s.35; kapitel 1.

[24] Se de Beauvoir 2001, kapitel 1.

[25] Mina tolkningar utgår i grunden från ett pedagogiskt perspektiv, vilket ger till viss del andra resultat än om man utgår från ett filosofiskt.

[26] Staten, s. 7.517c-d.

[27] A.a., s. 7.517b-c.

[28] Seminarium 110217.

[29] A.a.

[30] Arendt i Hansen 1993, s. 69.

[31] Arendt i Hansen 1993, s. 69.

[32] Arendt 1997, ss. 41-78.

Lämna en kommentar

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s