Filosofi och litteratur

Tentamen i Filosofi och litteratur, 2015 (mag.)

Filosofi och litteratur

Inledning

Det är inte så enkelt att fastställa, att närhet handlar om litteratur och distans om filosofi, även om dessa mycket väl skulle kunna separeras, beroende av hur texten är skriven eller hur filosofiska tankar uttrycks verbalt. Sannolikt och därför enklare att fastställa, är attläsande och skrivande ingår i filosofi och litteratur och därför inte kan separeras. För hur skulle det kunna vara möjligt att läsandet av filosofiska tankar eller ren prosa sker utan att det finns något nedskrivet att läsa (oavsett hur läsande definieras, av text eller tal1).

Uppgiftsformuleringar har avgränsats till två frågor som jag utgår från, för att det skall bli mer hanterbart, då båda områdena är omfattande till både bredd och djup. Jag utgår från frågorna i en och samma text, samt avslutar med en sammanfattning om relationen mellan filosofi och litteratur, såsom jag har tolkat det.

1)     På vilket sätt kan filosofi och litteratur karaktäriseras av närhet och distans? (här handlar det främst om mottagandet, även om det också kräver en aktivitet av läsande och skrivande)

2)     På vilket sätt är läsande och skrivande oskiljbara aktiviteter inom filosofi och litteratur (här handlar det om aktiviteter)?

1. Tolkningar

Jag vill börja med att redogöra för min tolkning av speciellt Nancys text, då den är skriven på ett sätt som initialt kan tolkas vara distanserad, men det är inte självklart. När det gäller Resistance of Poetry är det heller inte så enkelt att urskilja berättarens röst i texten (mer om detta längre ner i del 2 i vilken jag kopplar den till mina tolkningar).

Det finns möjligen en intention att bjuda in läsaren I första meningen och på så sätt skapa en samhörighet – en relation mellan ”I” and ”You”: ”If we understand, if in one way or another we reach a threshold of sense, it happens poetically. [min fetstil]2” Texten övergår direkt efter inbjudan, till ett distanserat sätt att kommunicera med läsaren, där ”we” inte nämns, även om denne förstår innebörden eller inte. (För visst finns det en kommunikation i texten även om det inte är vad författaren vill kommunicera om.)

Frågan uppstår om vilka we är, om det inte är ”jag” och ”du” som det handlar om , liksom frågan om vem som är I hos Lispector3 respektive Beckett4. Det engelska ordet ”one” som motsvarar svenskans ”man” förekommer på sid 3 i Nancys text och på sid 4 går texten över i en uppradning av olika meningar utan någon behandling av det som skrivs, där ”us” nämns. Genom att bjudas in för att därefter placeras vid sidan om, riskerar läsaren att tappa tråden och känna att författaren går in i sitt eget rum. Det troliga är att det inte alls var en inbjudan, utan en skrivkonvention. En tolkning som skulle kunna vara rimlig är att texten är en form av ”privata anteckningar”, en skiss som föregår något som är på väg att bli mer utvecklat, sammanhängande och kommunikativt eller en sammanfattning av någon annan? Texten ger ett intryck av att vara fragmentarisk. (Länken går till en stängd blogg av Jacqueline Winter Thomas.) Bortsett från denna omständighet, visar sig det distanserade hos Nancy i andra texter.

I en tidigare kurs på B-nivå som behandlar hermeneutiken skriver jag om Nancys text Sharing Voices5 att den bland många filosofiska texter stänger ute den oinvigde läsaren6.  Antingen genom att skriva på ett sätt som kräver förkunskaper eller genom att inte vara kommunikativ med världen utanför den sfär författaren befinner sig inom. Skillnaden mellan Sharing Voices och Resistance of poetry är att den förra texten är sammanhängande, dock lika distanserad, men helheten tonar inte bort som den gör i den senare. Kanske inbjudan till läsaren i själva verket är till Nancys pågående tankeprocess och att läsaren skall förstå att hon är en medtänkare, om texten är i sin helhet och skriven av Nancy7.

Det Blanchot skriver om att författaren är den första läsaren8 ger tolkningen att den läsning som skett hos författaren har riktat sig inåt honom själv, inte utåt. På så sätt kan man se att det finns en närhet (oåtkomlig och kanske mer eller mindre synlig närvaro, som dock kan anas) till författaren, men till synes en distans till läsaren. Nancys röst blir därmed en viskning som är så gott som ohörbar.

*

Läsning och skrivning är ensamma aktiviteter, där världen utanför stängs ute. I för-längningen skall aktiviteten resultera i ett ”samtal”, i ett ”möte” mellan läsaren och författaren. Båda två har ett mål, författaren att nå ut och läsaren att förstå vad denne vill förmedla. Men det finns också ett krav hos dem båda. Hos författaren att vara tydlig i sin kommunikation och hos läsaren att se till att vara invigd. Kanske den förra har ett större krav eftersom läsaren i mötet inte kan kommunicera direkt med författaren. Frågan uppstår om detta sker i praktiken.

Hegels perspektiv, om att det skall vara möjligt att skriva måste det finnas en talang, är intressant i det här sammanhanget och för tankarna till att Nancy kanske inte kunde skriva just den här texten, så att den når läsaren, även om han har kunnat skriva om annat som gör detta9. Men Hegel försvårar det hela genom att mena följande om författare: ”He has no talent until he has written, but he needs talent in order to write10.” Vad menar Hegel? Är det i skrivandet som talangen kanaliseras. När tankarna sätts på pränt på ett talangfullt sätt? Men är allt skrivande produkten av en talang hos den skrivande författaren? Många frågor som behöver utredas genom en läsning av Hegel.

Om Nancy ifråga har talang eller inte, är inte möjligt att få svar på. Skriver gör han, men kanske inte kommunicerar på det sätt som en läsare förväntar sig i The Resistance of Poetry. Frågan uppstår om det rent allmänt finns ett krav att vara läsaren till lags och därmed förhindra utestängandet.

Utestängande vare sig det sker medvetet eller inte, skulle kunna kopplas till ondska, dvs. det Sartre talar om – ”To do Evil for the sake of Evil is to do the exact opposite of what we continue to affirm is Good. It is to want what we do not want […]11.” Även om innebörden i detta citat inte helt kan tillämpas på hur texter skrivs, finns det något i utestängandet som gör ont hos mottagaren och då tänker jag inte på vare sig kroppslig eller själslig smärta. Det onda är att läsaren tvingas inordna sig i en speciell ordning (diskurs) och på sätt utövas makt om läsaren måste förstå något12. Man kan här tala om en omedveten ondska. Man vill göra gott, inordna läsaren i en konvention, men konsekvensen riskerar bli den rakt motsatta. Vidare innebär detta att kravet hos läsaren att förstå den skrivna texten blir på så sätt starkare än författarens krav på tydlighet och enkelhet.

Hos Lispector, Kafka och Beckett som skriver litteratur och inte filosofi, men där det mellan raderna finns filosofiska budskap, ser det möjligen lite annorlunda ut.

Lispectors bok Stjärnans ögonblick13 är inte typisk för henne, men gällande närhet och distans är detta tydligt framskrivet. Dock är min tolkning utifrån läsningen av hennes andra böcker, att det inte är osannolikt att hon gömmer sig bakom närhet, t.ex använd-ningen av I i Passionen enligt GH. Det ger en skenbar subjektivitet. Frågan uppstår dock om det är användningen av ”I” som avslöjar den. I det första stycket kan jag räkna till att I (jag) förekommer 27 gånger. Har detta att göra med översättningen från portugisiska till svenska, eftersom ” jag” inte används i det språket (jfr med grekiskan där jag aldrig används annat än när personen vill framträda som ett unikt jag). Men, oavsett, finns en diskussion kring vem som är vem i hennes text Stjärnans ögonblick.

I vilket fall tolkar jag inte ”I”(jag) i dessa böcker som ett tecken på närhet, utan på distans14 med tanke på att hon som författare inte framträder15. Det kan alltså innebära att det inte räcker med att ”jag” finns med i en text. Närhet behöver kanske visa sig på annat sätt. Därför vill jag visa på hur detta kan ske genom att fokusera på Stjärnans ögonblick mer översiktligt. I den får en (fiktiv?) författare stå för närheten (vare sig det är Lispector eller inte). Med tanke på att författaren i boken är en man, då hon enligt Cixous i The Hour of the Star16 menar att texten bara kan skrivas av en man, sker även här att Lispector gömmer sig som jag tolkar det. Bakom mannen finns en kvinna – Lispector själv.

Cixous menar att författaren är både närvarande och distanserad och konstaterar att för Lispector är det enda sätt att vara nära Macabea så mycket som möjligt: ”It is for Clarice the only way to be as close as possible to Macabea17.” Författaren visar vilken relation han har till henne och på så sätt blir det en dubbel närvaro – relationen mellan dem båda, men också till var och en för sig. Närheten Lispector blir en del av är relationen mellan författaren och Macabea (som hon iofs har skapat själv). Författaren visar också sin närvaro genom parenteserna för att förtydliga eller ge information om något som inte tillhör texten men har betydelse för den. Cixous skriver bl.a. om ”[…] the invisible truth of Clarice […]18.” Min användning av citatet utesluter ordet ”truth” och fokuserar på ”the invisible truthof Clarice”. Genom parenteserna visar hon sin närvaro, sen om det hon säger är sant eller falskt är i denna text inte i fokus.

Det finns alltså en närhet i och med författarens närvaro och inhopp, men även en närvaro genom kvinnan Macabea. Hon beskrivs på ett sätt som bidrar till att läsaren kan identifiera sig. Närheten i följande mening: ”[…] Så hon värjde sig mot döden genom att leva mindre och gjorde av med små små mängder liv för att livet inte skulle ta slut”19. Vem kan stå emot en sådan livsstrategi utan att beröras? Denna möjlighet till identifikation finns inte i samma grad i Levande vatten eller iPassionen enligt GH. Istället hävdar jag att denna mångfald av ”I” riskerar att trötta ut läsaren eller skapar en distans till innehållet, då den kan fungera om en ogenomtränglig mur. Läsaren ser bara ”I” och inte tanken eller handlandet bakom det. Det tycks vara en paradox – omvända världen. Men mina läsningar ger dessa tolkningar. Om en författare kan skriva på ett sätt att jag som läsare kan känna en identifikation eller empati (historien berör) finns en närhet till berättelsen, troligen även hos författaren själv. Men det behöver inte göra det. En berättelse där språket lämnar plats till händelserna kan upptäckas hos Kafka.

I Kafkas text I Straffkolonin finns den möjligheten, även om det finns en saklighet i den (som ofta finns i alla berättelser av ett händelseförlopp). Det är detaljerna av maskinen och officerens stolthet över den, som skapar identifikation och berör på ett djupare plan. Här finns en ondska även om den inte är närvarande i orden, men i detaljerna och i bristen på känsla, rakt igenom hela texten. Kafka beskriver Ondskan i sin yttersta form och konsekvens. En ondska som döljer sig bakom systematiken och ett välgjort och väloljat maskineri, som för tankarna tillbaka till Andra världskriget och Förintelsen. I Kafkas text tar maskinen sin hämnd genom att officeren själv dukar under.20

[…] Då såg han [den resande]nästan mot sin vilja på den dödes ansikte. Det var likadant som det hade varit i livet – där syntes inte ett spår av den utlovade befrielsen – vad än alla andra funnit i maskinen, så inte hade officeren funnit det, läpparna var hårt sammanpressade, ögonen var öppna och hade samma uttryck som i livet, blicken var lugn och övertygad, ur pannan stack spetsen på den stora järnpiggen.21

Kafka gömmer sig inte bakom en närhet (eller subjektivitet som är illusorisk) som jag tolkar att Lispector gör. En tolkning kan vara att resanden i berättelsen är Kafka själv, då han är mer en observatör än deltagare, som egentligen inte vill medverka i det som händer. Kafka sätter neutraliteten i spel22.

Slutligen vill jag ta upp Beckett huruvida närhet och distans, respektive läsande och skrivande kan te sig.

Tidigare nämner jag att förekomsten av en mångfald av personlig pronomen vilket kan vara uttröttande för läsaren, men också ett tecken distans på samma sätt som hos Lispector. I Becketts bok om Molloy, hotar läsaren bli utmattad till bristningens gräns. I sista boken ”andas” texten av andnöd, genom att det inte finns några uppehåll, inga nya stycken – ingen luft. Sida upp och sida ner från s. 357 till s.486, trängs meningarna om utrymmet. Bataille beskriver att böckerna om Molloy är en attack på läsaren23. Denna attack gäller inte endast innehållet utan även sättet att skriva, som jag tolkar det. Intressant i Batailles kritik är att även han tenderar att skriva sammanhängande utan någon luft mellan stycken eller någon paus.

Mina tolkningar har visat mig att mellanrummet i vilken berättarens röst kan vara det som bidrar till förståelsen av vad författaren vill säga (medvetet) och säger (omedvetet). Därför vill jag utveckla i korthet Blanchots och hur han ser på mellanrummets betydelse för den röst som tillhör författaren.

2. Rösten i mellanrummet

Berättarens röst har betydelse och som jag tidigare tagit upp hur texten är skriven så att den framträder i mellanrummet. Med utgångspunkt i förra texten vill jag här fokusera på texten Berättarens röst av Blanchot.

Han talar om ett myndigt och tillmötesgående ”jag”, som han menar gör intrång i berättelsen24. ”Han” (som varit ett jag) blir det opersonliga sammanhanget hos en historia, men kan även stå för det alldagliga25. I Stjärnans ögonblick gör den fiktiva författaren intrång i historien, men här handlar det inte om ett ”jag” i samma mening som den Blanchot talar om. Snarare handlar det om en författare som tappar kontrollen över sin historia och egentligen ber om ursäkt för hur den fortlöper.

[…] Maceba har dödat mig. Hon var äntligen fri från sig själv och från oss. […] Förlåt mig denna död. Men jag kunde helt enkelt inte undvika den, man accepterar allt bara för att man en gång har kysst väggen [..].26

Tidigare i del 1 tar jag upp problematiken i översättningen med ”jag” som inte används i en del andra språk. Men det finns en djupare problematik som handlar om att ”jag” i de språk som måste använda sig av det personliga pronomen, dvs. första person, kan tolka ”jag” som mer subjektivt betingat än vad de i själva verket är. Svårigheten att se det allmänna då ”jag” riskerar skymma sikten. Det handlar alltså om att språket är mer kulturellt än subjektivt betingat. Därför kan följande citat illustrera denna kulturella skillnad, mer än något generellt förekommande. Konsekvensen kan bli att i en språkkultur som måste använda sig av ”jag” tolkar det som sägs, skrivs och läses som mer subjektivt än vad de i realiteten är. Detta fokus på ”jag” kan dessutom stänga dörren till mellanrummet och berättarens röst.

[…] detta ”han” har kluvits i två: å ena sidan finns det något att berätta, det är det objektivt verkliga, sådant som det erbjuder sig omedelbart för den intresserade blicken, och å andra sidan reduceras detta verkliga till att vara en konstellation av individuella liv, av subjektiviteter, ett mångfaldigt och personligt präglat ”han”, ett manifest ”ego” under slöjan av ett skenbart ”han”. I berättelsens mellanrum hörs, mer eller mindre tydligt, berättarens röst, ibland fiktiv, ibland utan mask.27

Hur skall innebörden i citatet tolkas? Förutom att ”han” klyvs i det objektivt verkliga som handlar om individuella liv utifrån ett ”han” eller ”jag”, innebär att läsaren identifierar sig med det subjektiva. Ett annat sätt att beskriva detta på är att det objektivt verkliga handlar om intresselöshet. Om ”jag” (han) står för närhet (om än illusorisk) och subjektivitet, står intresselösheten för distansen, enligt Blanchot. Men det är en skapande intresselöshet, som kan relateras till Kant och omdömets estetiska dimension.28 Vidare lägger Blanchot fram omöjligheten för läsaren att förbli ointresserad. Här tar han upp den identifikation som jag talar om längre upp i min text. Genom denna på avstånd kan läsaren inte förbli ointresserad och njuta av den med intresselöshet. Blanchot undrar vad som händer. ”Det angår inte läsaren, men det är något i det icke-angående som det blir omöjligt för läsaren att hålla distansen på det sätt denne önskar29.”

Berättandet sätter det neutrala i spel, kan man lära sig av Kafka, menar Blanchot. Han menar att berättelsen beskriver händelser och olika fenomen som det är eller uppträder. Medan det är mottagaren av berättelsen som sätter det neutrala ur spel.

Berättarens röst finns i mellanrummet, skriver Blanchot. Detta kan relateras till den närhet som finns, men som endast kan anas. Men också höras, genom tonen i det skrivna. En saklig, argumentativ, kritisk, fördömande, myndig mm. röst, avslöjar författarens existens men också intention. Texten är producerad av en människa och inte en tonlös textmassa av en automatiserad röstmaskin. Ett vinnläggande om saklighet i vilket ”jag” aldrig omnämns eller författaren benämns med ett ”vi” eller kort och gott ”författaren”, visar att denne alltid finns med som person, då hon gjort ett medvetet val. Ett undvikande av subjektivitet, kan avslöja att den i realiteten existerar, medan ett icke-undvikande att det finns en ambition att vara distanserad, eller en strategi (medveten eller omedveten) att gömma sig bakom orden. Att läsa innebär inte endast förmågan att läsa utan också förmågan att lyssna och genom detta lyssnande höra det bakom- och underliggande budskapen eller meningen. Berättarens röst kan annars inte framträda för läsaren. Det finns en rytm (som kan bli orytmiskt) i alla texter som ingår i kursen. Det kan förklara att läsning i själva verket är att lyssna. Det finns en ton; melodiös, sorglig, manisk osv. (skönlitterära såväl som vetenskapliga). Det är alltså inte bara läsning som är att lyssna utan även skrivandet. Författaren som är den första läsaren hör orden i sitt inre som om de kommer från någon annan.  Det skulle kunna förklara en hel del varför det är så svårt att läsa viss litteratur. Ljudet är för lågt eller icke existerande, om läsaren saknar det som författaren äger. Tre gåvor som ger tillträde till mellanrummet i texterna; musikalitet, litterär talang, och konstnärlig blick. Detta gäller för fattaren såväl som för läsaren.

3. Relationen mellan filosofi och litteratur

I tidigare två delar kom jag fram till att närhet och distans tillsammans eller var och en för sig, finns både i filosofiska och litterära texter och att läsande och skrivande inte går att särskilja inom något av områdena. Det finns en närhet av en författare och en närhet i berättelsen, samt i hur något skrivs, oavsett vilken genre det handlar om. På samma sätt finns det en distans huruvida författaren är närvarande eller distanserad. Det som förstone kan uppfattas vara en närhet är i själva verket en distans, och tvärtom.

Inom litteraturen, avhandlas en hel del filosofiska och metafysiska frågor. Men skillnaden är att författaren till en litterär text inte behöver underlätta för läsaren och om symboliskt våld förekommer är det inte på samma sätt lika starkt uteslutande. Lispector, Kafka och Beckett skriver och berättar och läsaren tar till sig (om så sker) innehållet subjektivt. Frågan uppstår alltså om t.ex. Lispector är subjektiv eller om det är läsaren och den som kritiskt granskat hennes böcker har tagit till sig innehållet subjektivt. Jag menar att detta inte är helt klarlagt. Även den mest sakligt skriven text kan läsas subjektivt, utifrån läsarens egna referensramar.

Mellanrummet som Blanchot talar om, finns i filosofiska såväl som litterära texter vad gäller förekomsten av berättarens röst. Men mellanrum bör finnas även i en byråkratisk text. Skulle man kunna säga att rösten är tyst i den? Hur kan en röst vara tyst?

Jag har alltså uppfattat att relationen mellan filosofi och litteratur äger en närhet. Det blir på så sätt varandras förutsättningar, speciellt gällande läsande och skrivande. En av skillnaderna är att i en filosofisk text är det oftast känt vem som skriver, medan i en litterär är den mer eller mindre anonym. Kravet på författarens närvaro är högre i filosofiska texter. En annan väsentlig skillnad är att ”jag” i filosofiska texter inte är tillåten i den mångfald som förekommer i den här kursens litterära texter. En ytterligare skillnad är att det finns ett krav på att budskap skall förmedlas öppet i filosofiska texter, vilket inte finns i litterära. Dock bör betonas att det finns dolda eller mer eller mindre synliga även i filosofiska. Speciellt i de klassiska texterna. Kanske för att filosofi och litteratur stod närmare varandra förr än vad den gör i nutid.

Referenser (kan vara delvis inkorrekta)

Bataille Georges. Molloys’ silence in: On Beckett. Essays and Criticism (Atem Press, 2012)

Bataille, Georges. Literature and Evil, London: Penguin Classics, 2012.

Beckett, Samuel. Trilogin. Molloy, Malone dör, den onämnbare, övers. Lill-Inger Eriksson (Stockholm: Modernista, 2013)

Blanchot Maurice. The Gaze of Orpheus, University of Minnesota Press, 1995.

Blanchot, Maurice. The Book to Come (Stanford: Stanford University Press, 2002)

Cixous, Hélène. The Hour of the Star: How does one desire wealth or poverty? Ur Reading with Clarice Lispector, University of Minnesota Press, 1990, 143-167.

Derrida, Jacques. Acts of literature, edited by Derek Attridge, (London : Routledge, 1992) 

Gontarski, S. E. (ed.) On Beckett. Essays and Criticism (Atem Press, 2012)

Kafka, Franz. I straffkolonien, 

Lispector, Clarice Levande vatten, Övers. Örjan Sjögren, Stockholm: Tranan, 2007.

Lispector, Clarice Passionen enligt G. H, övers. Örian Sjögren (Stockholm: Tranan, 2005)

Lispector, Clarice: Stjärnans ögonblick. Övers. Örjan Sjögren. Stockholm: Tranan, 2007.

Internetkälla

Nancy, Jean-Luc. Nancy, Jean-Luc. (Resistance of Poetry) , english version

Fotnoter

1 Det är möjligen en irrelevant kommentar, men uttrycket att läsa in något i det andra säger kan ge ett visst stöd.

2 Nancy 1990.

3 Se Lispector.

4 Se Beckett.

5 Nancy 1990.

6 Under läsningen av Nancys text Sharing Voices fastnade jag flera gånger, och stoppordet varHeidegger, men även att många ord var på tyska och grekiska. Dessa ord störde läsningen som sådan. Min oförmåga att förstå texten på så sätt att jag kunde få ett sammanhang började få mig att bli desperat. Jag började tvivla på min egen förmåga att förstå överhuvudtaget. Jag reagerade med att se brister i texterna och att de inte gav mig möjligheten att förstå (därför att det var min förväntan). Stängd text för den oinvigda i Heideggers tänkande (från tidigare examination HT14).

7 Se tidigare kommentar om källa, s. 2.

8 Blanchot 2002, s.11. Ricoeur tar också upp detta att en text läses först av författaren, även nygestaltar den, innan någon annan gör detta. (Ricouer 19

9 Se tidigare notering I texten – Länken går till en stängd blogg av Jacqueline Winter Thomas.

10 Hegel I Blanchot 1995, kapitel Literature And the Right to Death, s. 23

11 Sartre I Baudelaire 1985, s. 35.

12 Jfr. symboliskt våld som förekommer bl.a. inom utbildningsområdet.

13 Lispector 1977.

14 Jfr. Blanchot 1995, kapitel Berättarens röst.

15 Se vidare på sid 4 i denna text.

16 Cixous 1990, s. 150.

17 A.a., s. 153.

18 A.a., s. 159.

19 Lispector 1977, s. 40.

20 Se och Jfr. Kafka 2008.

21 Kafka 2008, s. 55.

22 Blanchot 1995

23 Bataille 1951, s. 66. Korrekt referens?

24 Blanchot 1995, s. 82.

25 A.a., s. 84.

26 Lispector 1977, s. 114.

27 Blanchot 1995, s. 85.

28 A.a., s. 88.

29 A.a., s. 89.

Annonser