Den moderna politiska filosofin

 

En diskussion om den samtida filosofins styrkor och svagheter utifrån ett par av kursens litteratur (med reservation för felaktigheter)

Inledning

Inom ramen för kursen och tentamensfrågan har jag nödgats göra en avgränsning, som dock även den är omfattande1 och kommer behandla på vilket sätt några filosofer argumenterar kring hur människan som existens fast i sin kamp om överlevnad blir enpolitisk individ med möjlighet till självmedvetande och fri att skapa sitt eget ödeutifrån begreppet erkännande. Detta att få ett erkännande är utifrån den samtida politiska filosofin en förutsättning för möjligheten att fritt skapa sitt eget öde. Frågan är emellertid om det är möjligt.

Genom att fokusera på Taylor, Hegel och Hobbes försöker jag beröra den politiska filosofins vändning, som sker hos Hegel och hans tankar kring erkännande. Möjligen skulle denna vändning kunna ses som en utveckling från något till något mer av samma sort, dvs. att det är en progression från ett tillstånd till annat. Jag ser emellertid att något mer revolutionerande sker inom tänkandet kring dessa frågor i och med att Hegel utvecklar sin fenomenologi, dock med utgångspunkt i den tidigare filosofin. Jag börjar texten med den moderna filosofiska politiken, dvs. erkännandets politik för att därefter gå bakåt i tiden. Vilken typ av politik som skapas är beroende av vilken människosyn som råder.

Olika sätt att förhålla sig till erkännande

Erkännandets politik

Den nya politiska filosofin innehåller ett nytt sätt att betrakta människan och denna vändning startade med Hegel.

Erkännandets politik rör sig på två plan, i intimsfären, på vilken identitets- och jagbildning sker i dialog och kamp med signifikanta andra, och i den offentliga sfären, där det handlar om en politik som alltmer börjar se erkännandet ha en större roll. Ett erkännande som är lika för alla och innebär alla medborgarnas lika värde. Man har fokuserat på jämlikhet gällande rättigheter och förmåner. Förekomsten av andra klassens medborgare har inte varit önskvärt. Men eftersom identiteten spelar roll, är det inte möjligt att upprätthålla jämlikhetspolitiken. Taylor talar om att detta fokus på identiteten skapat särartspolitik istället. Svagheten i jämlikhetspolitiken är alltså att man här inte kan ta hänsyn till identiteten vare sig det gäller ett folk, en grupps eller en individs identitet.2

”Var och en ska erkännas för sin unika identitet”3

Vad vi skall erkänna är olikheten; den unika identiteten och autenciteten. Frågan är hur det skall bli möjligt och på vilket sätt detta erkännande av olikhet kan ses vara en jämlikhetspolitik. Vad man skulle kunna göra är att se detta är lika erkännande av olikhet. Vilket inte innebär att fokus ligger på att alla är lika eller ens behandlas lika. Kanske är särartspolitiken upphovet till det man kallar för likvärdighet till exempel inom utbildningsområdet. Det handlar inte om att erkännandet gäller något som omfattar alla, dvs. i detalj, utan i allmänhet.

[…] vi ger vederbörligt erkännande enbart åt det som är överallt närvarande – var och en har en identitet – genom att erkänna det som är speciellt för var och en. Det allmänna kravet driver fram ett erkännande av det specifika.4

Det allmänna kravet som driver fram ett erkännande av det specifika skapar en spänning. Taylor talar om två former av politik. Båda bygger på föreställningen om lika respekt, men å ena sidan kräver detta att vi behandlar andra på ett särartsblint sätt och å andra sidan att vi måste erkänna särarten, t.o.m. understödja den.5 Erkännandets politik kan relateras tillbaka till Hegels filosofi om dialektiken som beskrivs genom Herren och slaven-problematiken. Något jag har svårt att få grepp om, genom att endast läsa Taylors artikel. Därför har jag tagit hjälp av en bok som kritiserar Taylor som är skriven av Viktoria Fareld med titeln Att vara utom sig inom sig 6.

Hon resonerar kring tre olika nivåer om erkännande hos Taylor. 1) individualiserad identitet, 2) särskildhet och 3) en kollektiv dimension7. En svaghet här är då att särskildheten är också något man delar med andra, vilket betyder särskildheten i sig själv. Eftersom frågan uppstår om innehållet kan vara unikt för varje individ varhelst hon bor i världen. En annan svaghet är att identiteten inom den kollektiva dimensionen inte relateras till individualiteten utan till kulturer och deras kulturella historiska uttryck8. I ett samhälle där man erkänner grupper, dvs den kollektiva identiteten riskerar individualiteten komma i bakgrunden och i värsta fall riskera att räknas bort. Det Taylor inte diskuterar är de två första nivåerna, enligt Fareld och som jag tolkar är vad Hegel diskuterar och som behandlar det särskilda och det man delar med andra. Fareld refererar till Paul Ricoeur och hans verk The Self as Another i vilken han analyserar ipse (jag själv) och idem (det samma)9. Här handlar det om att det är omöjligt att uttrycka ett särskilt jag utan att det refererar till det jag delar med andra (idem). Medan det samtidigt är omöjligt att vara sig själv, dvs särskild, om man inte står i en relation till andra genom att stå i relation till sig själv, som en annan. Det som är främmande är en del av det egna.10 Om man relaterar denna del till Ricoeurs filosofi kring en individs livshistoria, blir denna relation begriplig. Vi är enligt Ricoeur alla en del i andras livshistoria och de är detta i vår egen. En livshistoria som präglar oss och får oss att antingen uppleva erkännande eller motsatsen. Vissa av de människor vi har relationer till är inte viktiga, andra livsavgörande. Vår egen livshistoria sammanflätas med andras!11

Det som förenar är alltid det som särskiljer. Något tillspetsat skulle man kunna säga att vad jag har gemensamt med en annan svensk är att jag inte är samma svensk som hon.12

Denna spänning som är central hos Hegel saknas, enligt Fareld hos Hegel, då han inte diskuterar den och fokuserar på särskildheten relaterat till den kollektiva dimensionen.

Hegels dialektik

Dialektiken utifrån Hegel kan utifrån Engels terminologi beskrivas i termerna tes, antitesoch syntes. Det innebär i korthet att tesen kan ses som en odifferentierad helhet, antitesen som splittring och syntesen som en differentierad helhet13. Detta sker stegvis i tiden, till något bättre, tills en absolut syntes uppnås. Det här resonemanget utifrån Hegel har att göra med Anden som kan ses både som något universiellt likaväl som individuellt14.

Denna del i Hegels filosofi kan jag inte utläsa ur Taylors text om erkännandets politik, utan snarare den som sker mellan Herren och slaven. Det erkännande som båda har begär efter att få från varandra och som att göra med hur medvetandet blir ett självmedvetande. Men det finns en del villkor för att en sådan tillblivelse skall kunna ske.Villkor 1 gäller att det måste finnas ett igenkännande och en gemenskap och villkor 2 att man blir erkänd15.

Herrens begär ett erkännande av slaven, som ger honom detta. Men slaven erkänns inte som subjekt, dvs enligt villkor 1 utan som ett objekt. Erkännandet i sig själv handlar inte om något vi betalar tillbaka till den andra. När den ena parten, i detta fall Herren blir erkänd har denne uppnått sitt mål och fått sitt begär tillfredsställt.16

Uppnåendet av självmedvetande hos slaven kräver dennes arbete. Genom detta arbete utvecklas slaven och överglänser Herren, då denna under tiden har tagit emot, eller uttryckt på annat sätt – matats eller konsumerat det slaven gjort för honom. Det är då som först som slaven blir erkänd17

Både herren och slaven har samma typ av begär – begäret efter erkännande. Judith Butler beskriver detta även som begäret efter livet. Då denna kamp om erkännandet innebär en kamp mellan liv och död. Men det handlar inte om någon fysisk utan en symbolisk död. När slaven erkänner herren, ger han inte upp sitt liv i bokstavlig mening, utan sitt begär efter erkännande och självmedvetenhet.18

Hobbes kontrakt

När det gäller Hobbes tänkande, handlar det inte om ett ömsesidigt erkännande av den Andre. Snarare att individen lever i ett ständigt krigstillstånd. Den här tanken utgår från naturtillståndet där alla har alla rättigheter och att det är självbevarelsedriften som styr människans handlande19. Hobbes lösning på detta krigstillstånd är en suverän med oinskränkt makt när denne väl har valts av hela folket. Och då har alla och envar gett upp sina rättigheter i enlighet med naturtillståndet, allt för att vinna trygghet och välstånd.20 Det är en samhällsordning som i första anblicken ger associationer till dagens diktatoriska ledare. Och till viss del kan man se vissa drag av den. Men, här handlar det inte om att ta ledningen och styra över ett ovilligt folk, utan över ett folk som valt en person eller grupp och gett denne suveränitet. Man kan säga att allas bästa därmed läggs i en suveräns händer.

Suveränen är den enda som har rättigheten att döda, främst mot den som organiserar en politisk alternativ ordning, mot den rådande. Det är ett välförtjänt öde, och ett öde som personen skapat mot sig själv. Då denne går mot sig själv. För Hobbes är monarkin den bästa styrelseformen. Han menar att demokrati skapar oordning. Det han däremot kan se som ett problem är successionsordningen. Det är inte helt klart när suveränen dör, vem som skall efterträda honom.21

En sammanfattande tolkning skulle kunna visa att folket och suveränen är jämförbara med ett kontrakt som ingås mellan två fysiska personer, eller två stater m.fl. Ett visst erkännande finns även här, som jag ser det, men genom kontraktet, inte för individen eller suveränen som individer. Dock finns ständigt närvarande hotet om vad som händer om kontraktet inte följs. Det skulle kunna vara möjligt att se att det finns en likhet mellan Taylor och hans beskrivna relation mellan individer och kollektiv, och Hobbes kontrakt mellan individer och fursten, om man ser till en enda aspekt. Den som innebär att individen som särskild sätts ur spel. En skillnad här är att Hobbes inte ger uttryck för att se människan som äger en särskild identitet, medan Taylor är fullt medveten om det. Den senare får dock inte riktigt ihop denna särskildhet hos individen på den kollektiva dimensionen som Fareld tar upp.

En jämförelse

En jämförelse av olika sätt av erkännande är att för Hobbes handlar det om att det är ett kontrakt som erkänns, för Hegel att det initialt är ett ensidigt erkännande mellan två individer och för Taylor ett ömsesidigt erkännande baserat på varje individs unika identitet. Dock finns som jag har nämnt tidigare en komplikation gällande Taylors fokus på det kollektiva Hegel står här för ett införande av människan som individ med en identitet, som inte tidigare har uttryckts på samma sätt. Hos Hobbes är människan full av passioner22, hos Descartes tänkandet 23 och hos Kant förnuftet24, men även om människans historia och socialitet.  De talar om främst något utanför människan som på sätt och vis är något alla har en del av. Hegel däremot såg det utanför som en del inom människan – det han kallar för Anden.25 Här kan man se att den politiska filosofin gjorde en vändning som vi kan se effekterna av i den moderna politiska filosofin.

Den samtida politiska filosofins styrkor och svagheter

Här kommer jag återknyta till frågan kring hur människan som existens fast i sin kamp om överlevnad blir en politisk individ med möjlighet till självmedvetande och fri att skapa sitt eget öde utifrån begreppet erkännande. Den politiska filosofins vändning som jag talar om sker hos Hegel innebär dock inte att det är möjligt att påstå med någon slags sanning, att det inte skulle finnas spår från Hobbes och att människan fortfarande inte skulle kunna vara fast i sin kamp om överlevnad. Om nu strävan är att skapa politiska individer med möjligheter till självmedvetande och fria att skapa sitt eget öde, är en av den samtida politiska filosofins styrkor är att den innehåller spår av Hobbes och Hegel samtidigt som den riktar sig framåt. En av svagheterna är hur filosofin skall förhålla sig till den demokratiska tanken och de mänskliga rättigheterna i relation till individualiteten.

Taylors tankar stämmer troligen överens med hur vi i nutid alla ser på människans plats i tillvaron och som politisk individ. Men detta är förbundet med en hel del problem. Tidigare har jag tagit upp att individualiteten glöms bort hos Taylor och att den egentligen handlar om gruppidentiteter, mer än individens unika identitet. Det är gruppens autencitet som sätts i förrummet och individens egna unika autencitet blir som den grupp hon tillhör. I vart fall, riskerar gruppidentiteten att få individen att känna sig alienerad, trots en känsla av tillhörighet. Alienerad från autenciteten!

Inom utbildningsområdet är det här inte något okänt problem. Från läroplanens formuleringar ner till en realisering av dessa, finns hela tiden den spänning som Viktoria Fareld tar upp i sin bok. En spänning som alstrar en hel del etiska dilemman, som ofta innebär val av två alternativ som leder till att ett av dem får ges upp till förmån för något annat. I läroplanen står att vi skall värna om demokratiska värderingar, samtidigt som vi skall utgå från alla elevers förutsättningar, rätt att yttra sig och vara delaktiga26. Vi följer dessutom barnkonventionens artiklar27. Men vi har en tradition och delar inom utbildningspolitiken som förordar en gemensam värdegrund, för att ta ett exempel. Innehållet i den kan å ena sidan snarare motverka ett erkännande av olika grupper, beroende av religionstillhörighet, etnicitet mm., likaväl som den kan motverka individen vad gäller hennes autencitet. Men å andra sidan kan ett icke-erkännande av en grupp, motverka individens möjlighet att vara autentisk.

En svaghet inom den samtida politiska filosofin är att vilka erkännandet skall gälla, individen eller kollektivet, inte till fullo är löst. Men det verkar inte vara möjligt utom på en abstrakt nivå. Vi talar om att särskildheten är erkänd, men gällande grupper, men detta innebär att individen inte blir särskild utom i relation till sin grupptillhörighet.  En styrka är att denna olöslighet skapar en flexibilitet som innebär att man kan välja det ena eller det andra, beroende av situationen. Om vi för alltid skulle bestämma oss för att det är den individuella respektive kollektiva nivån som skall gälla, kan vi komma tillbaka till Hobbes kontrakt mellan folket och suveräniteten.

Läsningen av kurslitteraturen, deltagandet på seminarierna och föreläsningen, samt arbetet med denna text har alstrat en del nya frågor som kan vara värda att gå vidare med eller diskutera. En av dessa, som jag särskilt vill nämna, är om vårt beroende av andras erkännande är en förutsättning eller om det finns en möjlighet att kunna erkänna sig själv och därmed bli erkänd av andra. Frågan har uppstått ur resonemanget kring särskildheten på kollektiv visavi på individuell nivå. En annan fråga är om det är det möjligt att bli erkänd som individ inom den erkända eller icke-erkända gruppen utan att behöva lämna den, eller är individen för alltid förbunden till de människor som hon ses höra ihop med?

En önskan om att vi en dag skall kunna detta kanske är allt vi har. Vi har i och för sig kommit en bit på väg. Men om man går till den verklighet som den samtida politiska filosofin säger något om, är det svårt att upptäcka att vi inte kan göra något annat än att sätta våra liv på spel. Vi har fortfarande kvar den överordnande makten i någon form, och i relation till den sätter vi ständigt våra liv på spel. Och det är möjligt att det är något vi aldrig kan komma ifrån, då alternativet blir naturtillståndet och en tillvaro präglad av ett ständigt krigstillstånd.

Referenser

Butler, J, 2012, Att läsa Hegel, ”Begär, retorik och erkännande i Hegels Andens fenomenologi, Stockholm, Tankekraft, s. 235-253.

Descartes, R, 1998,  Betraktelsen ur den första filosofin, Valda skrifter, Natur och Kultur.

Fareld, V, 2008, Att vara utom sig inom sig, Charles Taylor, Erkännandet och Hegels aktualitet, Munkedal, Glänta produktion.

Hegel, G.W, 2008, Andens fenomenologi, Stockholm, Thales, s. 162-177.

Hobbes, T, 2004, Ur Leviathan, Göteborg, Daidalos, s. 157-177.

Hobbes, T, 1991, Man and Citizen, Cambridge, Hackett Publishing Company. s. 109-124.

Hume, D, 2006, Political Essays, Cambridge, Cambridge University Press, s. 186-201.

Kant, I, 1991, Idea for a Universal History with a Cosmopolitan Purpose, Political Writings, Cambridge, Cambridge University press, s. 41-53.

Taylor, C, 1999, Det mångkulturella samhället, ”Erkännandets politik”, Stockholm, Daidalos.

Ricoeur, P, 1992, Oneself as another, Chicago and London, The University of Chicago Press.

Övriga referenser

Skolverket 2011, Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet.

FNs konvention om barnets rättigheter.

Fotnoter

1 En diskussion om styrkor och svagheter hos den moderna politiska filosofin handlar främst om att pröva argument för eller emot för att se om dessa håller för prövning i relation till den tidigare politiska filosofin, från Hobbes via Hegel fram till idag. Om det skall vara möjligt att avgöra om något i filosofin är en styrka eller svaghet, kräver detta även att undersökningen rör relationen till det samtida samhällets uppbyggnad. Men även vilka konsekvenser filosofin får för den enskilda individen eller gruppen inom det rådande samhällssystemet och tidsperioden. Detta är naturligtvis en till fullo en ogörlig uppgift inom ramarna för den här tentamen .

2 Taylor, C, s 46.

3 Taylor, C, s. 47.

4 A.a.

5 A.a. s. 50.

6 Fareld 2008.

7 Fareld 2008, s. 35.

8 A.a. s. 36.

9 Ricoeur 1992.

10 Fareld 2008, ss. 36-37.

11 Se Ricouer 1992.

12 Fareld 2008, s. 37.)

13 Seminarium S-O Wallenstein 121122.

14 Hegel 2008.

15 Hegel 2008; Butler 2012.

16 Hegel 2008; Butler 2012.

17 Seminarium/föreläsning Fredrika Spindler 121126/121129.

18 Butler 2012.

19 Hobbes 2004, förordet ss. 22-32. Här redovisas även en inkonsekvens gällande individen tankar som inte skall straffas så länge de inte ge till uttryck, samtidigt som det sägs att suveränen skall påverka individens tankar och inskränka den intellektuella friheten. (s. 31 och s. 32)

20 När människor (som av naturen älskar frihet och herravälde över andra) ålägger sig själv de restriktioner man ser dem leva under i stater, är det med syftet och målet att värna om sin självbevarelse och därigenom få ett angenämare liv. De vill med andra ord undkomma det eländiga krigstillstånd vilket (som visats) med nödvändighet följer av människors naturliga lidelser, när det inte finns någon synlig makt som kan håla dem i tukt och genom hot om straff tvinga dem att hålla sina avtal och iaktta de naturlagar som anförts i kapitel 14 och 15. (Hobbes 2004, s. 157.)

21 Hobbes 2004.

22 Se Hobbes 2004.

23 Se Descartes 1998.

24 Se Kant 1991.

25 Se Hegel 2008.

26 Skolverket 2011 – Lpo94/Lgr11 – värdegrunden.

27 FNs barnkonvention.

Annonser
Lämna en kommentar

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s