Arkiv

Jag har tystnat i debatten!

I DN tar man upp att många forskare känner att de trakasseras ute på sociala medier Länk ! (Inte läst då artikeln är låst, men känner till innehållet) I Universitetsläraren tar man upp att en lektor anklagar ett fackförbund för censur.

Ett alternativ kanske 🙂

För flera år sen skrev jag en blogg om utbildningspolitiken och andra aktuella frågor. Lektorio tycker till. MEN, då jag alltför ofta fick stå som representant för den ”usla” lärarutbildningen och ”det är inte så konstigt att det ser ut som det gör med lärare som du”-kommentarer” slutade jag skriva i den och öppnade den här istället i vilken jag berättar vad jag gör. Efter ett tag stod det klart för mig att den här bloggen inte är speciellt intressant att kommentera i, då den berättar vad jag gör och hur dagarna kan se ut när man arbetar som lärarutbildare och forskare. Men, jag har besök, och tror att en del som läser kan hitta små om inte guldkorn, i alla fall bronskorn.

Jag framförde inte någon kritik på min blogg mot den lärarutbildning som jag själv var lärare inom. I den mån jag hade och har kritik, framför jag den direkt till ansvariga utan att offentliggöra den. Varför gå via en blogg, om man kan framför den direkt utan repressalier, vilket är möjligt på min arbetsplats. Det är så jag ser på saken. Dessutom, lät jag min närmaste chef att ha en uppfattning om var gränsen gick. För det finns en gräns, en etisk gräns för hur mycket man kan skriva om kollegor, studenter mm.

Men, att kritisera utbildningspolitiken gav inget längre, då jag fick ”skulden” för hur det såg ut, så jag slutade blogga och minskade successivt ner min närvaro på andra bloggar, då jag hela tiden fick tänka på hur jag skulle framföra något, så att det inte missförstods. Ett hopplöst företag, varför jag slutade kommentera och framför slutade jag försöka tydliggöra hur den utbildning jag själv är lärare inom är organiserad och vilka ramfaktorer som styr den faktiska undervisningen. Allt för ofta bemöttes detta med att jag talade i egen sak, och att jag inte kunde se hur illa det var, då jag hade en inifrånsyn, mm. Till och med när jag höll med, kunde de uppfattas som om jag var emot. Jag slutade att kommentera!

Jag har tystnat i debatten, för det tar för stor kraft att hela tiden vända och vrida på det jag skriver ner, för att det inte skall kunna uppfattas på ett sätt som i många fall har varit det motsatta mot det jag velat få fram. Det finns fler blogginlägg än mina tio fingrar som jag aldrig har publicerat av den anledningen. Det tar dessutom alltför mycket tid som kan användas till annat än till diskussioner som inte leder någonstans. Den ”sanning” om den verksamhet jag verkar inom, som framfördes av företrädare för utbildningspolitiken med början år 05, har blivit en SANNING. Hur kan man ändra på den, utom att fortsätta vidareutveckla kurserna man ansvarar för inom de ramar (eller frirum) som står till buds, dock med vetskapen att den utveckling som sker aldrig kommer ut i det offentliga rummet.

Annonser

Livet i ett mellanrum

Frost

Har bara varit hemma i två veckor, men det känns som en evighet. Det känns lite overkligt att jag vistades i Saloniki under jul- och nyår, samtidigt som upplevelsen lever kvar inom mig. Det känns konstigt att jag är här och inte där. 🙂 Men den har gett mig förnyade krafter. Hela hösten var tröttsam då jag inte riktigt fick upp orken och lusten att göra något, utöver det jag var tvungen till. Så fort jobbet var klart och jag tittade på en film, somnade jag. Fortfarande tycker jag om att sova, men nu kan jag hålla mig vaken framför TVn. Jag älskar Sverige och det är ett bra land att leva i, men jag trivs inte och har aldrig gjort på djupet. Kanske för att det är för välordnat, samtidigt som jag inte vill att det skall var vara något annat. När jag vistas i Grekland känner jag mig som en annan människa. Jag trivs och känner mig hemma! Gillar förutom grekerna, arkitekturen, gatorna, kulturen och folklivet. Känner mig nära allt där! Och det viktigaste i livet, har jag kommit underfund med, är att trivas med tillvaron, oavsett allt annat. Men skulle jag kunna lämna Sverige och bosätta mig i Kavala? Tror inte det, då det finns en grundtrygghet här som det kanske är för svår att förlora. Men kanske inte! Sverige finns ju kvar! Vill bo i Grekland minst ett år, helst i Kavala? Tänk känslan att landa på SKG och veta att nu har jag ett helt år framför mig. Behöver veta hur det känns efter ett år, innan jag tar ett beslut.

Jag går snart i pension. Ibland skulle jag vilja bli pensionär redan nu, då jag aldrig känner mig riktigt ledig, men att inte ha ett jobb att gå till? Hur kommer det kännas, när väl dagen är där? Kanske jag drar en djup suck av lättnad eller också kommer jag sakna studenterna, kollegorna, planeringarna och till och med läsning av alla examinationer. Nej, jag drar ut på det! Mitt liv är just nu ett mellanrum, då jag skjuter alla avgörande beslut på framtiden.

De sista dagarna har det blåst så fönsterrutorna bågnar, det rister i glaset och det är kallt i lägenheten av ventilationen och blåsten som kommer in genom springorna. Har haft ugnen på i timmar, ett elelement i badrummet som jag fått lånat av värden, då vattenelementet inte ger den värme som behövs. Sitter framför datorn i lägenhetens kallaste rum, i tjock morgonrock, en pläd över axlarna och en runt benen.

Men jag sover bra!

För övrigt är bedömningen av fältstudierna klara, pree-view-granskningen av en artikel i Pedagogisk forskning i Sverige och halvvägs klar med analysen och texten till artikeln som jag skriver tillsammans med en forskare på Mälardalens högskola. Framför mig har 21 examinationer som skall läsas och bedömas, två böcker som skall läsas, ppt-presentationer skrivas och förberedelse av en introduktions- och en storföreläsning inom en månad. Ja, det blir mycket att göra under två månader. Tre kurser som går samtidigt! Tur att jag har haft och har en undervisningsfri januari.

Xenokrates vilar för ögonblicket.

 

Flygresan och hemkomsten

Salonikis flygplats SKG

Då var jag på väg till flygplatsen. Kom några timmar före start, och snart vara på väg, men ack vad jag bedrog mig – när jag rökt den sista cigaretten på flera timmar och gick till säkerhetskontrollen slängde jag en blick på tavlan – ny tid – 20.30. En timme senare. Vad göra än att bara gilla läget. Orkade inte sitta ute bara för att röka, så jag gick igenom kontrollen. Tiden gick och snart trodde vi nog alla att vi skulle komma iväg. Tjugo i nio öppnade de boardingen. Vi klev på bussen och körde en otroligt lång sträcka mot vad vi brukar göra. Det var ett nytt plan, en Airbus av den mindre sorten. Vi uppmanades att göra allt så smidigt som möjligt med vårt handbagage då planet var fullt. Alla var på plats, säkerhetsbälten på, mobiler avstängda mm., så blev det ytterligare väntan. Skälet till att planet var försenat berodde på att bara en landningsbana var öppen för start och landning. De fick vänta en timme på Arlanda för att slippa göra det i luften. Och nu fick vi vänta på ett plan som var på väg att landa.

Till slut kom vi iväg. Ingen turbulens att tala om på hela resan. Trevligt sällskap av en ung forskare, som var grek men jobbade i Finland. Trevlig personal. Ingen hicka av gin och tonic, som jag brukar få. Trevliga och snälla medpassagerare. Och vi blir aldrig så medgörliga och snälla, samt hjälpsamma, som i ett flygplan, har jag lagt märke till. Vid flera tillfällen när vi fått vänta, ibland i timmar som flygen kunde vara från Athen, har jag aldrig märkt någon irritation. För min del tänker jag – Hellre vänta än att flyga iväg om det är problem!

Men visst känner man sig lite liten och framför allt ödmjuk när man är på väg upp på 11000 meters höjd och skall befinna sig där i flera timmars tid? Men för mig har det blivit allt tryggare att flyga nu. Men turbulensen är fortfarande något jag tycker är obehaglig, samt vindarna över bergen vid nerflygningen. Usch! Men, det är ju bara luft.

TIPS för flygobekväma – Korsord!

Tom och öde uteservering, men fin gran och flygledartorn

Vi flög in tiden, så förseningen blev 50 minuter. Landning på Arlanda, en snabb rök efter sju timmar, med väntetiden och bagage. Släpade bagaget för hand från rulltrappan upp till SkyCity och hotellet, då de inte fanns några vagnar där. Men nu vet jag det, så jag tar med mig vagnen i hissen. Man får inte föra vagnar i rulltrappan då det hänt olyckor. Checkade in. Bjöds på kaffe i baren, när jag gick ut för att röka. Sen sängdags, men det tog ett tag innan jag somnade, men vaknade för sent till frukost. Fick ge mig ner yrvaken till Pressbyrån och köpa drickyoghurt. Hämtade bilen, nytvättad och fin. Sen det traditionella stoppet på Shellmacken i Stora Väsby. Kom hem till slut, piggare än jag brukar. Lägenheten var utkyld och värst av allt så var elementet i badrummet iskallt IGEN efter vattenläckan om ni minns, när jag skulle iväg. Men nu är det fixat, tills jag får ett nytt element. Det jag har är väl sen huset byggdes för snart 45 år sen.

Och vad är det jag gör när middagen är klar.

Jo börjar fundera på nästa resa!

PS! Skälet till en öppen landningsbana är att de bygger en ny. De skall även bygga en ny terminal. Tänkte bara några timmar tidigare att den börjar bli lite väl nersliten. Av den unga forskaren fick jag veta att tyskarna har leasat flygplatsen i 40 år.

 

 

 

Om fyra veckor…

20160710_024736…. flyger jag till Saloniki. Det känns overkligt med tanke på att vi snart är inne i december och då brukar jag aldrig resa utomlands. Elva dagar i Saloniki på mitt favorithotell, i mitt favoritland och -kultur, med allt vad det innebär. Samtidigt som jag ser fram emot det och tanken på att snart åka dit gör mig lugn, när jag inte kan sova efter en dag fylld av stress och det värker överallt, så kanske det inte alls blir så bra som jag hoppas på. Men en fördel med att inte se allt i ett skimrande ljus, är att det blir lättare att hantera om något blir annorlunda. Men jag har bestämt mig för att prova att vistas där under alla årstider och i olika områden.

För övrigt arbetar jag in Xenokrates i min bok. En kollega med grekiskt ursprung har läst delar av den nya versionen och uppmuntrar mig att fortsätta på det spåret. Men med ett heltidsjobb och andra projekt finns det inte tid att fokusera på heltid. Så resan till Saloniki är inte semester. Är dessutom i tjänst vilket innebär en del läsning och bedömning av studenters fältstudierapporter.

Nästa sommar skall jag bo på olika ställen i Kavala och i Kavallahuset (såklart). Känna mig för i vilket område jag trivs bäst och sen se om mig om att hyra en lägenhet. Men det tar några år innan det kan bli av.  Men nu är det Salonikiresan som gäller, för nästa sommar ligger så långt fram i tiden.

 

 

Uppsatsseminarium

Igår ledde jag ett uppsatsseminarium för SYV-studenter. Det var fyra uppsatser som vi gick igenom och det var en mycket givande och konstruktiv dag. Jag hade sovit få timmar, hade ryggvärk, men jag kände mig inte trött när dagen var slut. Men, så är det när man har roligt! Men blev rejält trött kl. 22. 🙂

Det har blivit bättre i trafiken nu, sen de är klara med E4:an, Lidingötunneln och avfarten till Norrtull.

Två hektiska dagar

20160702_181606Ja, det har varit hektiskt under två dagar. Igår heldagsundervisning för Valarna och idag kursstart i utbildningshistoria. Men, jag är nöjd och det har varit givande seminarier och trevliga grupper. Fin stämning!

Var rejält trött när jag kom hem. Det blir ju så när man slappnar av. Somnade i soffan framför TVn och sov fyra timmar i sträck. Den där konstanta tröttheten går aldrig riktigt över, men tror den beror på sjukdomarna under våren, samt att jag fortfarande har ont efter bältrosen. Det är ingen svår smärta, men den känns. En smärta som är svår att beskriva. Man måste uppleva den själv.

Jag kanske bara behöver gå i pension, men det är några år kvar 🙂 .

 

Veckosammanfattning

I måndags var jag på Södertörn och träffade min handledare Charlotta Weigelt. Vi var i stort sätt överens. Men, vad som blev alltmer tydligt var mitt fokus skall ligga. Tyvärr har jag inte sen dess haft tid att göra något åt just det. Däremot har jag köpt Ruins kommentarer till Varat och tiden, vilket innebär att jag inte behöver läsa på skärmen eller läsa kopierat material, som kan vara ganska besvärligt att hantera. Har läst hans kommentarer till inledningen.

Resten av tiden har jag ägnat åt att läsa in kurslitteratur, varit till stöd för mina studenter på Skype och Mondo då inlämningen på forumet har strulat betänkligt. Har även suttit på restaurangen och jobbat på Bilia i Nacka, medan min bil servades och en felsökning av en icke-fungerande AC gjordes. Beskedet var, som jag misstänkt, att den är trasig på grund av stenskott i AC-kondensorn. Tack och lov går den på försäkringen. Annars hade det blivit en relativt dyr historia. Den skall bytas ut i slutet av oktober. För övrigt är bilen fortfarande fin (enligt serviceteknikern) och att byta bil är ännu inte aktuellt om jag någonsin kommer byta den (även om den inte håller). Den har fått nya robusta torkarblad så nu ser jag bra ut :-).

Igår var det lärarlagsmöte i ”bästa kursen”. En av kollegorna var ny på den och det är alltid givande när det kommer in nya som kommer med synpunkter och mer distans. Jag meddelade även min närmaste chef om att jag vill fortsätta med didaktik 1 istället för med Etik-kursen.

Startade morgonen idag kl. 06.00 med att planera en av de kortare föreläsningarna som jag skall hålla i didaktik. Två stycken skall vara klara och jag har bara några dagar på mig, men det är inga problem. Det löser sig. Dagen efter didaktiken startar kursen i Utbildningshistoria, med ett introducerande seminarium. Ett nytt upplägg som jag vill ge en chans med en viss modifiering till mitt eget sätt att undervisa. Det måste ändå vara så att jag som lärare måste kunna göra det. Att ta över en annans upplägg utan att göra det, brukar sluta allt annat än bra. Och jag är för att utnyttja lärares kunskap och erfarenhet och förmåga att själva bedöma vad som är möjligt inom de gemensamma ramarna.

Skall läsa in två kurser under höstterminen på egen hand – Aristoteles och The Presocratic Philosophers. Fick en oväntad överraskning när jag hämtade ut boken och såg vilket innehåll den har. Inget man har som sänglektyr precis. Men, samtidigt är det spännande att gräva ner sig i en svår text, då det är en utmaning. Efter 18 års undervisning som inte längre känns som rejäla utmaningar, är det viktigt att ge sig på något som är det. Och filosofi på magisternivå är precis det.

Platonseminarierna krockar inte med min undervisning under denna termin, så nu är mina planer att delta i dem.

20160924_130517

En utmaning …

Tystnadens konsensus …

Konsensus är när man genom kompromisser når en överenskommelse. Men tystnadens konsensus är när deltagarna påtvingas följa en enskild individs eller en grupps bestämmande av vad som skall gälla, då eventuella motförslag eller protester tystas genom manipulativa utsagor om motståndares motiv. De kopplas bort genom att de tystas genom  outsagda hot om repressalier. Ett exempel är att om någon protesterar eller reserverar sig, ombeds personen ifråga att inte medverka eller delta, genom att hänvisa till dennes upplevelse av att inte vilja göra det. Det kan ses som en omtanke att på så sätt befria personen från ett uppdrag som kan skapa problem, när detta i själva verket är ett manipulativt sätt att göra sig av med motstånd och slippa besväret att ompröva sitt eget beslut. Det är i själva verket ett tillskrivande av en annan persons känsla och ett försök att leda bort allt från sig själv till den andra. Motståndet tystas!

Det här har blivit allt vanligare då enhetlighet och detaljstyrning breder ut sig. I en tid då man talar om vikten av mångfald.

Tystnadens konsensus är alltså ett sken, en lögn om att alla är överens och har kompromissat fram ett sätt att förhålla sig. Det är inte någon konsensus alls, snarare ett förtryck, om än mer eller mindre synligt, för alla utom för dem som blir tystade. För dessa är allt fullständigt solklart. Om du inte är tyst, är det nödvändigt att du kopplas bort.

Vad är det som händer?

Lång onsdag

20160704_161156Ja, det var en lång dag i går. Vaknade kl. fem och körde till institutionen fem i sju. Det rullade på i sakta mak och jag var framme fem över halv åtta och på mitt rum 10 minuter senare. Fem i nio gick jag ner till Naturhistoriska och satt för första gången i publiken. Lyssnade på introduktionen och en föreläsning om läroplansteori. En del studenter tog kontakt med mig, frågade om de fick vara i min grupp, då de inte kommit in i en och en som önskade få en utvidgad respons på sin examinationsuppgift.

Lunchade och tog det lugnt innan jag körde når till Södra huset och träffade min grupp i F-huset. Det var givande att träffa studenter som läser Didaktik. Och när det var kafferast och gruppdiskussioner, satt två grupper ute i värmen och solskenet. En härlig septemberdag. Seminariet slutade kl. 16, men drog över då jag visade lite hur Mondo fungerar för dem som börjat sina studier.

Körde hemåt. Det gick bra tills vi kom till Liljeholmen. Då var det köer ända till Kungens kurva och solen gassade hela tiden. Bilen blev varmare och varmare. Då började jag misstänka att det var något fel på ACn, eftersom jag satte på den. Den fungerade häromdan, men inte igår. Märkte det mest på att bilen gick lika bra och för att det tog för lång tid innan jag kände någon svalka. Fläkten fungerar, men står man i köer, ja då händer inte så mycket. Idag var det likadant. Har bokat tid för service och lade till ACn, samt nya torkare och en ny klocka (som varit trasig i över ett år), då det inte går att ändra från vinter- till sommartid. Kom hem halv sex igår!

Idag har jag svarat på en del mail, lagt till studenter på Skype och läst en del. Var trött redan kl. 20 i gårkväll, men tvingade mig att titta lite på TV, tills jag släckte ner allt före kl. 22, då tröttheten värkte. En lång onsdag!

Ikväll har jag sett programmet om Dagny Carlsson 104 år. Fantastiskt!