Arkiv

Hemresan från Kavala via Köpenhamn del 1 och 2

Foto: Petra Lundberg Bouquelon

Foto: Petra Lundberg Bouquelon

Var i huset till kl. halv tre då Savvas kom och hämtade mig för att köra ner till bussterminalen. Före det var jag och tog adjö av Gregoris och Omorphi. Hon gav mig en stor kram. Sen packade jag ner det sista. Satt i lugn och ro på terassen, ibland ensam och ibland med de gäster som var kvar. Stella kom och tog adjö. Det blev sen ett stort kramkalas.

Så var jag då nere utanför bussterminalen och Savvas tog adjö och gick. Då kändes det tungt ett tag för jag insåg att nu är jag faktiskt på väg därifrån. Bussen kom i tid, men det var supervarmt på min plats och jag bad en bön till gudarna om att bussen inte skulle bli full och någon ville sitta bredvid mig. Men, jag hade tur och förstod efter ett tag varför. Vi åkte den mesta tiden på den gamla vägen till Saloniki. Vacker, men en del stopp och kurvig och fort gick det. Taxichauffören rökte ibland och lyssnade på musik. Trevlig stämning trots allt och det är förvånande att upplevelsen är att det faktiskt går fort till Saloniki – det är ju uppemot 18 mil.

Saloniki var en ugn och jag behövde en toalett på en gång. Fick hjälp av en städare som låste upp toaletten för handikappade för ner till den övriga toaletten var det trappor. Det var några som gjorde en ansats till att hjälpa mig, men hon hann före. Sen stod hon och väntade utanför tills jag var klar. Sen var det nära till taxi – men jag gick låångsamt i hettan. Taxichauffören var lite knepig då han helt plötslig vid ett rött lyse, pekade på mobiltelefonen och sa Min fru engelsk, jag inte engelsk. Förstår du?. Vet fortfarande inte varför denna upplysning. Kanske han väntade på samtal?  Och fort körde han också. Nu har jag åkte fyra olika vägar i Saloniki till och från flygplatsen/bussterminalen. Den här gången en stor väg och uppe på en höjd syntes hela Saloniki ligga därnere och havet utanför. Sagolikt vackert! Kameran i bagageutrymmet :-(. Vi var framme och över dricksen han fick, blev han jätteglad. Vilket inte är ovanligt.

Allt gick bra på flygplatsen. Jag var först i kön till SAS plus och kunde sen gå genom säkerhetskontrollen och till launchen. Orkade inte handla taxfree. När jag var klar gick jag på toaletten och blev inlåst. Förstod inte hur handtaget fungerade, så jag bultade som en besatt. Det var ju bara tjugo minuter kvar till boarding och jag behövde köpa vatten. Men bultande hördes och en personal kom och hjälpte mig. PUH!

När jag väntade vid gate 13 (allt ligger längst bort) höll jag på att somna av trötthet. Snart fick vi gå på planet och på 1E kom en ung kille som bor i Malmö. Ja, du är från Sverige (för nästan alla var danskar). Ja, men har grekiska föräldrar! Undrade bara, sa jag. Eftersom de flesta är danskar på planet. Sen satt vi och pratade en stund. Starten gick bra och allt var lugn. Därefter kom hans bror och satt sig mellan oss. Jag lyssnade på musik när jag inte pratade med honom och sen var vi snart över Malmö och på väg ner på Kastrup.

SEN startade eländet.

Det hade kunnat undvikas om jag inte litat så mycket på SAS kundtjänst att jag inte vände på bagagelappen. Stod i två timmar och väntade på mitt bagage. Anledningen var att det var försenat 50 minuter för alla. Till slut fick jag hjälp av en man som sa att mitt bagage gick vidare till Stockholm. Tackade honom och klockan var då ett och vi landade 23.00. Fick tag på en taxi som körde på småvägar till hotellet. Jag blev orolig för att han förstått mig fel. Men han lugnade ner mig, men sa att han kunde släppa av mig. Han blev nog lite irriterad. Kom till hotellet och fick ett rum, en kopp te – och en torr brödbit. Det gick inte att sova. På TV gick Juvelen i Kronan och någon deckare.

Öppnade ögonen. Det var ljust. Tittade på mobilen – kl. 05.50. Transferbussen skulle gå 06.00. Ringde ner till receptionen. Bussen var full i vilket fall. Satsade på 06.30, men kom på att jag skulle igenom säkerhetskontrollen och att jag fick gå längst bort (vilket också blev så). En snabbdusch, en torr brödskiva och kallt te. Inget ombyte, ingen tandborste – ingenting med mig. Allt i bagaget på planet. Jag gick ner tio över sex för att ta en taxi, men då var det en till som inte kommit med, så han skulle komma tillbaka och hämta oss två. På flygplatsen halv sju och genom säkerhetskontrollen på nolltid, så 06.39 var jag inne och fick gå en lång sträcka. Fem minuter före boarding var jag vid gate B9 (längst bort). Ibland har man tur, när man inte vaknar av tre väckningar, vara två av dem upprepas var tionde minut. Men det måste vara något i hjärnan som säger till eftersom uppvaknadet blir så tvärt. Hände en gång tidigare då jag missade ändringen till sommartiden.

Två stewards som var glada och pigga. Jag berättade att jag är lite flygrädd. – Är du lite flygrädd så är det ingen fara. Sen kom en och frågade vad jag var det för och han lugnade mig. Berättade om landningen i Saloniki och han sa att det inte var någon fara alls. Flygresan gick bra, åt en yoghurt och drack kaffe. Pratade med medpassageraren på 1A. Och vid nerflygningen till Arlanda tittade vi ut och när planet gjorde världens sväng tittade jag hela tiden och var inte rädd alls. Det var riktigt häftigt att se hur marken kom närmare. Två gånger hände det. Vi började prata med varandra. Han var från Köpenhamn och skulle besöka Stockholm över dagen. Klädd i snygg kostym och ögonen glittrade när han sa att landskapet var så vackert.

Sen startade eländet!

Jag gick från bagageband till bagageband. Tittade på tavlan. Bagaget från Kastrup skulle komma på band 6. Ingen var där och några väskor rullade runt. Jag gick till servicedisken och hon sa att det skulle komma på band 5. Men, sa jag. Ingen är ju där. Och det är olika information. Gick därifrån men hittade ingenting. Gick tillbaka och sa – NÅGON måste hjälpa mig. Var trött, hungrig, gråtfärdig. – Lugn, sa hon. Jag skall hjälpa dig. OK, vi skrev en rapport och så gick jag tillbaka till band 6 och på tio meters håll såg jag något som liknade min väska, vilket det var. LYCKA! Ett par hade samma problem – Och ingen att fråga, sa mannen. Bandet stannade, så kvinnan fick gå upp på bandet och hämta sin väska.

Transporten till flygplatsparkering hade väntat i tjugo minuter och snart kom vi dit. Men då hittade vi inte min bil först, men så såg jag något ljusblått. Det är som att man känner igen sina egna barn i ett myller. Den svek mig inte denna gång heller. Dammig och varm startade den på en gång. Körde sen till stora Väsby, Köpte en stor tetra med yoghurt Skogsbär och drack direkt ur den i bilen, och en kopp kaffe. Körde sen hemåt – ingen trafik. Men jag höll inte farten ordentligt – tecken på trötthet. Jag körde 100, 90, 70 osv. och så upp till 100 igen.

Hemma! Tog med mig det viktigaste och gick upp! Tittade lite på TV och bestämde mig för att sova en stund. Klockan var 12.30 och nästa gång jag öppnade ögonen var det mörkt och klockan var 21.30. Inget handlande idag. Lite makaroner med grekiska snacks och danskt vatten, och svenskt kaffe. Sen slumrade jag då och då efter att slötittat på två deckare, till kl. var halv fem. Då somnade jag!

Αντίο Sουηδική σπίτι και Καβάλα

Jag ser en man sitta på balkongen ovanför lägenheten som jag vill bo i. Och jag ser mig själv sitta där och se ut över Kavala. Ser mig själv sitta och skriva på balkongen ljumma, varma och heta kvällar. Ser mig själv ha möjlighet att lära känna en del folk och skapa mig en tillvaro. Den går allt djupare in i mitt innersta. I det som är jag!

Jag går omkring på nedre terassen och röker medan andra är på utebio. Huset är nästan tomt. Två av oss på övervåningen är kvar hemma, men på nedre våningen där det endast är jag och Eric som bor, är jag ensam.  Och jag känner ännu en gång hur jag älskar detta hus och Kavala. Det är mycket svårare att lämna allt bakom mig den här gången. Kommit närmare en del människor här ur den grekiska befolkningen och jag känner mig alltmer hemma. Det är en vänlig stad med vänliga människor. Men jag måste ta adjö även denna gång! I morgon påbörjar resan hem till Sverige, via Köpenhamn och en övernattning.

Gregoris sa när han fick veta att jag skulle åka hem. – Du kommer tillbaka om en månad! – Nej, svarade jag. I juni nästa år. – Nästa ÅR! I morgon skall jag säga adjö till hans fru.

Det känns vemodigt!

Men jag tar fram allt positivt i Sverige, men ändå känner jag vemod. Därför känns det bra att vara ensam den sista kvällen för den här gången och ta adjö av huset och Kavala. Bra att jag stannade tills resdagen och inte åkte till Saloniki.

Adjö Svenska huset och Kavala!

Sa ta poume!

DSCN5713

Dagarna går och snart är det hemresa

Tiden har gått fort, men samtidigt långsamt. Upplevelsen är att det var evigheter sen jag kom ner, samtidigt som jag tänker – Oj, är det snart dags att resa härifrån! Inte bara jag och utan fler andra får känslan av att åka bort, när de i själva verket åker hem. Huset och tillvaron här; den vardagliga, ger hemkänsla. Och det är väl det här huset och Kavala ger. Hemkänsla! Alla som jag har träffat under den här perioden som kommit efter mig, känner att de kom in i gemenskapen på en gång. Som om vi redan känner varandra. De två sällskap som kamperat ihop liknar inte något sen förra årets sex veckor. Det var många då som bara var här en vecka och projekten var olika. Den här gången är de flesta från den akademiska världen, men även fotografer och tecknare som har koppling till den eller till pressen. Det kanske skapar en särskild gemenskap.

Gäster kommer hit av olika anledningar. Vissa för att de söker lugnet och enskildheten. Andra för att träffa folk och få tips och en del för att få inspiration. Men kanske de flesta söker en kombination. Och det är möjligt, för här finns det inte några inofficiella regler eller normer att hålla i sig till. Inga bestämda frukost och middagstider. Samlingarna på taket på kvällarna har varit bonus, då alla har samlats där för att det råkat bli så. Igår somnade jag kl. halvtre och vaknade inte förrän halvtio och inte någon letade efter mig eller undrade var jag hade hållit hus. Jag fick sova i lugn och ro. Sen hade jag mycket svårt att somna. Låg och väntade på sömnen till kl. var ungefär tre, då jag tror att sömnen infann sig. Vaknade halv sju! Men känner mig utvilat trött idag. 🙂

Idag är vädret fint som igår. Locket över stan, fuktigheten och kvalmigheten har lämnat Kavala för den här gången. Igår var det iofs 31 grader på takterassen kl. 01.00. Men det är legio här under den här tiden på året (som jag förstår). Idag blåser det.

Skrivandet av romanen flyter på. Planerar skriva 35 sidor till på torsdag, då jag tar kl. 15-bussen via Peramos till Saloniki för vidare transport med taxi till flygplatsen.

DSCN5637 DSCN5639

Men regna åtminstone …

Det är inte min dag idag!

Det är ett konstigt väder i Kavala. Fuktigt och molnigt och det håller i sig. Molnen skingrade sig i förmiddags, men nu har det blivit likadant som det varit under flera dagar. Ett som jag kallar för icke-väder. Det händer ingenting. I bästa fall blåser det, men för det mesta blir det helt lugnt. Och om det blåser är det ljummet, kvalmigt och allmänt obehagligt, speciellt när det blir 36-39 grader ute . De utlovar regn, men det kommer inte en droppe! Jag får svårt att fokusera, och blir rastlös. Det verkar aldrig släppa! Den här typ av väder gör mig stressad. Jag skall inte klaga, men vilken typ av väder det är påverkar mig positivt eller negativt.

För övrigt vaknade jag kvart över fem av att åtta nya myggbett på ryggen kliade så jag var tvungen att gå ut och sätta mig på terassen och kyla av mig. Har nog skrivit det en gång förut, men den här vistelsen om jag redan nu (den är inte slut än) skall göra en utvärdering varit helt klart mycket bättre än den tidigare, trots vissa förtretligheter gällande obesvarad kärlek från elaka vampyrer som ser mig som en blodbank. De verkar fullständigt desperata. Försvinn! 🙂

Det har kommit två nya gäster idag, Karin och Lars. Vi fikade ihop och det var en trevlig stund.

Nu skall jag försöka samla ihop mig och sätta mig och skriva. Har lyckats få ihop 12 sidor i min historiska roman. Målet är att skriva 10 sidor om dagen fram till på torsdag. Vi får se om jag lyckas! 🙂

Mest för att pigga upp mig själv, publicerar jag en i mitt tycke fantastisk bild av Kavala tidigt i morse.

DSCN5626

Centrum idag (och lite från igår)

Halv nio gick Petra och jag ner till centrum. Vi stötte på en grekiska som bodde halvvägs ner i trappan från Odos Aimelianou. Hon talade tyska, frågade om vi var svenskar och berättade att hon bott i Malmö i tre år. Men sex år i Tyskland. Jag trodde hon var tyska, men språket var inte perfekt. Frågade om hon var grekiska – Nae, nae, alla … Vi gick vidare ner till genomfartsgatan och in i bokhandeln på väg till torget mellan KTEL och Odos Omonias. Där fann vi en hel del klädesbutiker. Jag hittade en klänning för 30 euro (nedsatt med mer än 50%, då den kostade 69 euro). Vet inte när jag skall ha den på mig, men kunde inte låta bli att köpa den. Vi gick sen in i några fler butiker innan vi gick tillbaka till Supermarket. Då hade det gått mer än två timmar. Vi tog taxi tillbaka efter tre timmar i centrum. Då hade det blivit bra mycket varmare. Åt lunch.

Jag sov sen från halv ett till klockan fyra. Har sen suttit på nedre terassen i någon timme, trots nästan 40 grader därute. Kyrkklockan har precis ringt och snart är det dags för middag. Nu har det mulnat på ordentligt (förklaring på höjning av temperaturen)

Igårkväll hade vi samling på taket ännu en gång. Trivsam samvaro. Hittills har dessa tre veckor i Kavala varit mycket bättre än förra året. Kanske för att vi har varit samma gäng (fast nu är det ett nytt gäng) och lärt känna varandra bättre. Det blir mer stabilitet när det är samma personer som man träffar varje dag. Fast idag vet jag inte var alla är.

Några bilder från gårdagskvällen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avskedskväll, promenad på stan, jakt efter cigaretter och läsning

DSCN5558 (800x599)

                  Tittar på fullmånen

Igår kväll hade vi avskedskväll för Cornelia på taket, med Rosévin och ett vitt vin som heter Joker från Kavala. Om man dricker det med gröna vindruvor blir det inte lika sött och mycket gott.

I morse åt jag frukost med Cornelia och vinkade sen av henne. Två nya gäster hade kommit igår och vi satt och pratade med dem runt bordet en längre stund. Efter det gick jag och Kerstin ner till stan. Glömde bort tills vi gick ut genom porten att tvätten snart skulle var färdig. Nåväl, vi gick ner och tog vänster istället för trapporna ner mot kyrkan och gick en parallellgata bort mot ett torg. Vi skildes åt vid fiket i en liten park, där Eva och jag satt och fikade en gång.

Jag gick till supermarket och sen till kiosken i vilken jag köpte Karelia Slim Menthos. Han kom ihåg mig sen förra sommaren. 🙂 Köpte väl 20 paket av honom då och idag tio paket. Han är en av få som säljer just det märket. Kerstin hittade två paket som hon köpte till mig. Snällt av henne!

Tog sen taxi upp! Det var mycket trafik och parkerade bilar överallt. Men det verkade inte vara något på gång. Mycket varmt i taxin. Och till slut hemma igen, gick ut på terassen och där blåser det svalt idag. Otroligt skön dag. Tyvärr har de senaste dagarna varit sköna, men på kvällarna blir det fuktigt och åskluft. Igår såg vi att åskan gick bakom bergskammen.

När jag kommer ihåg att jag inte skall åka hem på torsdag utan torsdagen den 13 augusti med ett flyg till Köpenhamn och vidare upp till Stockholm, känns det otroligt bra. För den ombokning fick jag betala 364 kr extra. Men, planet landar på Kastrup 22.50 och flyget till Stockholm lyfter 07.20. Det blir hotell. Men det är helt okey. Jag hade en hel del beslutsångest, men till slut frågade jag mig själv – Räcker tre dagar till i Kavala. Nope! Då var det löst. Två veckor blev till slut fyra veckor. 🙂 Svårt att lämna detta ställe. Ju längre jag vistas här, desto mer trivs jag.

Nu har jag skrivit 12 sidor på artikeln (förutom 6 sidor som jag tagit bort) och kommer inte längre, så jag fortsätter med min historiska roman. Då den vilat ett år, läser jag först igenom den. Jag har den knepigast, men också den mest givande delen kvar att skriva nu. Kul skall det bli?

Ett tyst, men fridfullt Kavala

Det har varit en märklig dag. Klarare, friskare och tystare (förutom att Vladimir jobbade en del på förmiddagen). Men det märkliga är att måsarna har varit borta hela dagen. Skatorna har hörts då och då.

Vi gäster har umgåtts en hel del, vid lunch, kaffe och middag. Sovit siesta har jag också gjort någon timme, innan det var dags för en tur till närbutiken och Gregoris som försöker förstå vår engelska, men inte lyckas så bra. Det syns att det rör sig hela tiden i hans huvud och att det finns en vilja att förstå. Han är helt underbar!

Efter middagen gick jag upp på taket. Eric och Katarina kom upp en stund senare. Det var mörka moln över himlen. Men en stor röd måne lyckades komma fram till hälften. Fortfarande inga måsar, inga skator eller några svalor.

Jag lyckades ta en bild på månen, men det röda fastnade inte på fotot och inte heller hur stor den var. Satt sen en lång stund och kände friden. Det började blixtra på långt håll. Åskan kom och gick. Och NU regnar det. Jag gick ut på framsidan och rökte, ut i regnet. Gick till nedre terassen och ställde mig i regnet. Ett stilla regn! Ingen blåst och ingen åska.

Flyger hem om några dagar. Visst känns det helt okey, men jag är långt ifrån klar med Kavala. Har försökt hittat en öppning till att stanna en vecka till, men inte lyckats. Det finns inga direktflyg och alldeles får långa restider (dyrt dessutom). Skulle med lätthet stanna en månad till (om det fanns möjlighet). Det är något med Kavala (vad vet jag inte riktigt, men något är det). Tiden får utvisa hur långt det kommer att gå.

DSCN5550

Väderrapport och gamla hus!

Idag efter ovädret som svepte in över Kavala är vädret fullständigt underbart idag. Det är fortfarande 33-34 grader varmt, men vinden är frisk och fukten har försvunnit. Vi har suttit på altanen och pratat i omgångar fram till halv tre och inte en enda gång har någon pustat över värmen. Rummet är friskt och beboeligt 🙂 igen.

Igår, tidigt på förmiddagen gick Petra och jag ner till stan. När vi kom en bit ner på Odos Aimilianou stannade en kvinna sin bil och frågade om vi ville skjuts ner till stan. Vi tackade nej, då jag skulle visa Petra vägen ner. Men, det var ett verkligt fint erbjudande. Petra tog en hel del fotografier, som hon lagt ut på sin FB-sida, men jag vill visa några här. De visar att så här kan det också se ut i Kavala. Hus som står och förfaller. Vissa längre tillbaka än sen i början av krisen, helt klart. Och när man ser det, vill man gärna renovera upp dem, för stommen är ju fantastisk.

Senare på eftermiddag kom vinden in över altanen med en hög hastighet. En glasskiva fick en vindpust tag i och gick sönder, precis som förra året. Det fortsatte blåsa och det blev åska. Men ovädret var inte det värsta som jag varit med om här. Det regnade inte, det åskade men dundret hördes inte på nära håll. Så vi klarade oss. Det blev en myskväll i soffhörnan istället och djupa samtal.

Kavala1 Kavala2 Kavala3