Adler Olsen eller Lars Kepler?

När jag på ICA Maxi i Arlandastad den 3 juni dagen innan jag flög ner till Saloniki, hittade en ljudbok – En man som heter Ove – fann jag fördelarna med att lyssna på skönlitteratur. Man kan ligga nerbäddad i sängen i ett kompakt mörker som endast bryts av några strimmor av ljus från gatlyktorna. Man blir ett med rösten i hörlurarna. En nackdel är att det är lätt att bli alltför avslappnad och somna. Vilket skedde under mina fem veckor i Kavala, så ljudbokens sista kapitel lyssnade jag på kvällen före tidpunkten för min avresa från staden och hem till Sverige. Den räckte länge.

Väl hemma köpte jag Det andra ansiktet av Ljungstedt, som var ganska bra. En story som var någorlunda trovärdig. Spännande och ganska förutsägbar. Sen ramlade jag på Den gränslöse av Adler Olsen och var fast. Inte endast för att det är en spännande historia, utan också för Stefans Sauks uppläsning som ger 19 timmars underhållning. Medan jag väntade på Marcoeffekten av samma författare och uppläsare, lyssnade jag på två av Lars Keplers böcker. Den första Eldvittnet är ganska spännande, men i jämförelse med Adler Olsen, inte lika bra. Den andra  Stalker som iofs är bitvis spännande, men alltför detaljerad, upprepande och inte verklighetstrogen.

Skillnaden mellan Adler Olsen och Lars Kepler är att i den sistnämndes bok Eldvittnet utgör texten i sig ett irritationsmoment, t.ex. ”sa hon mjukt” ”rörde sig mjukt” mm. Detta ord mjukt upprepas genom hela Eldvittnet. I Stalker är det alltför utdragna beskrivningar, hur människorna ser ut, och långdragna scener (för att inte tala om beskrivningarna av hypnos-scenerna?) Det är en del som är förväntade t.ex. att mördaren inte hade dött och av någon oförklarlig anledning, trots att hon inte borde ha orkat med detta, lyckades resa sig upp och sticka kniven i en av personerna. Hur mördaren gång på gång dök upp, utan att läsaren fått vägen dit beskriven lika detaljerat som allt annat i boken, kan tolkas som att slutet skrivits för att boken var tvungen att ta slut eller för att författarna inte själva visste hur mördaren skulle ha lyckats med det. Lars Keplers böcker är alltså spännande, men i längden alltför tröttsamma att lyssna sig igenom. Dessutom känns de flesta beskrivningarna inte nödvändiga. Och inte speciellt trovärdiga, t.ex. när en jagad kvinna går nerför trappan i sin egen källare som är mörk, istället för att välja att gå in i ett rum och öppna ett fönster. Eller när kvinnorna känner obehag av att stå i ett upplyst rum och få en känsla av att någon betraktar dem, inte släcker lampan utan går fram till fönstret för att se om det står någon där. Och då upptäcka att om de kunde se sig själva i rutan, så betydde det att någon utanför skulle se dom också. Icke trovärdigt!

Om man läser dem, kan man säkerligen hoppa över ett antal sidor utan att missa någonting av själva handlingen. Stalker frossar dessutom i våld och smaklösa beskrivningar av detta våld. Jag hoppade över dem. Epilogen hade de kunnat radera eller skriva om.

Adler Olsen ger inga långa beskrivningar om miljöer eller hår- och ögonfärg, klädsel mm. och miljöskildringar både utom- och inomhus, utom när ”rösten” Carl Mörck tycker till om det. Dessutom är de tre personerna i avdelning Q original och dialogen är humoristisk, rå och trovärdig. Nu har jag snart lyssnat klart på Marcoeffekten (två CDn kvar) och den är minst lika bra. Marcos liv på gatan i Köpenhamn beskrivs genom att berätta om vilken gata han är på och om det är mycket folk eller inte. Men inga beskrivningar om hur det ser ut. Tack för det? Inte heller frossar Adler Olsen i våld.

Min bedömning som naturligtvis är subjektiv, är att Adler Olsen är en mycket bättre berättare och författare än vad Lars Kepler är. Jag föredrar att komma närmare personernas egenheter och särdrag, än hur de ser ut. Var de befinner sig än hur det ser ut i detalj. Det är fullt möjligt att läsa eller lyssna på Lars Kepler, men min rekommendation är att läsa eller lyssna på Adler Olsen. Han är inte ute efter sensationer, utan efter att skriva riktigt bra deckare i vilka människorna är centrala.

Nästa bok på sängbordet är Fasanjägaren, men den skall jag läsa!

 

 

 

Annonser

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s