Disharmoni?

DSCN5680Att vara lärare innebär att inom en begränsad krets ha en osynlig kamera nära dig som spelar in allt. Det kräver att lärare hela tiden måste ha en balans mellan det privata och det offentliga. Detta gäller både i kontakt med elever, studenter, och kollegor, såväl som kontakter på nätet. Det här är inget som jag efter 17 år som universitetslärare ser som något problem. Utom när jag är privatpersonen och allt jag säger, gör och tycker relateras till mitt yrke. Efter alla år med undervisning som den huvudsakliga sysselsättningen, känner jag ett starkt behov av att befinna mig i sammanhang i vilka de närvarande inte bryr sig om vad jag gör utan snarare vem eller kanske att jag är en människa, med rätten att få definiera mig själv.

När jag började studera på Södertörns högskola år 2011 berättade jag inte för någon att jag var universitetslärare på SU, om inte någon frågade vad jag gjorde. Jag tillade vid sådana tillfällen – Men här är jag student. För det är som student jag vill bli bemött. Upptäckte att det var en befriande känsla. Jag kunde kritisera lärare och metoder mm. tillsammans med övriga studenter. Det var dock först i Kavalla förra året som det stod klart för mig att så enkelt är det inte i alla sammanhang utanför de institutionella. En upprörande händelse fick mig att uttala orden – Jag vill någonstans få vara Monika! Vistelsen i år kändes helt okey att vara mig själv och varför. Kanske för att händelsen året innan gett mig insikter att inte låta andra lägga på mig min yrkesidentitet när jag är privat.

När jag kom hem från Kavala var insikten större än någonsin tidigare. För det jag inte förlorar i Kavala, riskerar jag helt förlora här. Mig själv! Här, men inte i Kavala. Varför inte? Det är en sak att andra inte bryr sig om vem man är i ett sammanhang där man förväntas vara något, än i ett i vilket man inte behöver det. Det här kan tyckas vara självklart, men i ett sammanhang där varje ord du uttalar och varje handling bedöms eller snarare det du INTE gör (fast du inte vet vad du bör göra), begränsas friheten. I ett sammanhang där det inte räcker att du gör det du är anställd för, och gör ordentligt, utan det krävs något annat som aldrig uttalas, innebär att du aldrig kan bli fri. När du efter många år får insikten om att ingen lyssnar (bara artigt hör vad du säger) tystnar du och slutar bry dig om att ”vara med” med hjärtat. Men när känslan av att en liten bit inom dig dör för varje år som går, blir alltför påtaglig, känns det alltmer ohållbart. När diskursen gör motstånd till dina ideér eller möjligheter och du upptäcker att allt som är du och vill göra är något som inte tas på allvar eller passar in. Då frågar du inte längre om det är något du kan göra, utan snarare att du befriar dig från kravet att göra något. Och fokuserar på det som verkligen betyder något. Det är inte så enkelt som att se det som en befrielse från krav. Även som privatperson har du krav. Du ställer även krav på dig själv och att arbetet blir utfört.

Det är i Kavala jag hittade tillbaka till mig själv och mitt forskningsintresse,och oavsett om detta inte är av intresse där jag har min akademiska hemvist fokuserar jag på det. Studierna i idéhistoria och filosofi vid SH har dessutom givit mig möjligheten att utveckla min undervisning och som kursansvarig. Det är för mig allt utanför institutionen som har utvecklat arbetet inom den. Har hittat tillbaka till mig själv (som skrivande och forskande person om Platon, antiken och Grekland), och till platsen där jag kan leva i harmoni med det jag vill göra, vilket inte är den plats på vilken jag lever.

Annonser

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s