Nymåne och Kavalla från takåsen

DSCN4861 (2)Ikväll är det svårt att gå in och lägga sig. Det är vindstilla, syrsor och varmt, samt ett Kavalla i mörker som glittrar som ett smycke. Nymånen vilar på bergskammen, och försvinner efter ett tag. Vi sitter där på taket i mörkret, ser ut över arkaden och den gamla Borgen och till vänster ser vi ett pärlband på andra sidan vattnet – Thassos och annat fastland som vi inte känner till. Mitt emot sitter ett antal äldre damer och har en träff, de pratar och skrattar. Vi talar om våra upplevelser av Kavalla så här långt.

Men efter någon timme kommer vi in på förändringar i Sverige jämförelse med hur det ser ut här. Då känner vi att vi hamnade i prat om Sverige, och magin släpper, då vi oundvikligen först tillbaka till Sverige, så vi bryter upp.

Jag känner inte för att gå in, utan går ut på den nedre altanen, röker en cigarett och det känns så magiskt och inspirerande att vara här. För första gången på många år ser jag Karlavagnen och övriga stjärnor, när jag tittar upp över pinjeträdet. Tänk, de finns kvar och har gjort i alla år utan att jag sett den. Sen går jag min vanliga kvällsrunda och tar in stolsunderläggen, låser dörrar och kollar att fönster är stängda, släcker lampor som inte skall vara tända, men låter en lampa ovanför ytterdörren vara tänd för sent hemkommande gäster.

Jag tar av mig skorna, går barfota och känner den svala mattan och kalla golvet i badrummet under mina fötter. Går in på mitt rum, sätter mig på sängen och ser två plågoandar som jag ser till, även om det tar emot en kväll som denna,  inte kommer terrorisera mig under natten. Och nu sitter jag här i rummet och vill helst sitta ute hela natten. Det är en sån där magisk kväll, där allt stämmer och som man inte glömmer så fort. Jag blir alltmer klar över att det räcker med att bara finnas till och att vårt jagande är något påtvingad av makter vi inte kan styra över. Rädslan kommer helt plötsligt över mig – Är det här en illusion, en tunn hinna som kan slitas sönder när jag minst anar det. Det känns för stort att greppa för en vanlig enkel människa, att något kan ta tag i en utan att det går att förklara. När något griper tag i ens djupaste existentiella känslor utan att det finns ord som motsvarar dem. Det som för de som bor här är vardag är för mig något utöver den.

Nu har juni gått över till juli och det är dags att släcka och dra från gardinerna och öppna upp inför världen utanför. Dags att gå tillbaka till mitt jobb om att göra en fri rekonstruktion om Aristoteles barndom och vandringar innan han kommer till Aten och Platons akademi.

Καληνύχτα!

Annonser

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s