Autentisk tillvaro

DSCN2553

Vägen till Athens Center

Det här inlägget går in under kategorin Kavalla2014. Har importerat inläggen från den fristående bloggen, då flera funktioner inte fanns där.

Under förmiddagen har jag suttit och granskat ett uppsatsmanus, då det snart är opponering för studenterna i pedagogik 3. Men eftersom det är lördag kan jag nu göra något som inte har med jobbet att göra och det inte är något annat som hägrar, som t.ex. att slappa framför TVn eller en DVD-film (för jag orkar inte så mycket mer när jag jobbar). Jag vill helst inte titta på något allvarligt eller realistiskt. Helst skall det vara så långt från verkligheten man kan komma, som t.ex. LOST. Men jag gillar även serier som Rome och Borgias, som handlar om historiska gestalter mm. Det jag helst undviker är hälsoprogram och allt som handlar om vad man skall undvika för att inte bli sjuk. Däremot tittar jag gärna på dokumentärer eller Uppdrag granskning, då det är viktigt att hålla sig ajour med vad som händer.

Nu börjar jag komma till insikt om att i sommar blir det 47 dagar utan TV, DVD, och utan min bil. Först tänkte jag på hur det skulle gå, tills jag kom på att det skulle bli skrivande, och läsning av böcker jag aldrig får ro att läsa när jag jobbar, social samvaro som inte har att göra med jobbet och massor av sol och grekiskt liv mm. Och jag börjar verkligen se fram emot den typen av tillvaro. En autentisk tillvaro som inte innebär krav, ständig tillgänglighet och sittandes i köer. Kanske kan man se det som en typ av rehabilitering från det stressfyllda liv de flesta av oss lever. Byta miljö helt och hållet och släppa allt det man har hemma i Sverige. Göra lite nya saker under en längre tid. Leva i en stad som inte är en typiskt grekisk turiststad, som Kavalla inte är.  Om man bott i samma stad hela sitt liv som jag gjort, finns det inte så mycket mer att se. Stockholm anser jag vara en mycket tråkig stad. Men jag har gjort det mesta (utom att utforska de norra förorterna förstås :-)). Inget nytt under solen (eller snarare under molnen).

Men, det här får mig att tänka på vad som är en autentisk tillvaro. Är det verkligen en utan krav eller en i vilken man känner att det är möjligt att verka som Jag själv. Kan vi veta när vi är autentiska, om vi överhuvudtaget tar oss tid att fundera över saken? Eller har vi för länge sen förlorat möjligheten att i vår vardag upptäcka det. Men hur många skulle säga att vi lever autentiskt när vi vistas i ett annat land, som vi inte skall stanna i längre än 6-9 veckor i taget? Hur skulle vi uppleva samma land och stad om vi skulle leva där ett år eller för alltid. Skulle vi hamna i samma typ av vardag, när nyhetens behag försvunnit. Eller är det så att en del av eller kanske en hel del av oss faktiskt inte har blivit uppväxta i den kultur som vi trivs bäst i och mer harmonierar med vilka vi är eller har möjlighet att bli. Men, hur blir det om man känner sig autentisk i sitt yrkesliv, men tvingad till ett förställande i privatlivet för att öht passa in. När detta inte sker i Grekland som i mitt fall. Hur är det möjligt att ha sin själ i två olika kulturer? Jag kan förstå den spänning som uppstår hos dem som kommer hit och lever sina liv i två kulturer. Att känna hela tiden en dragning till ett annat land, men tvingas leva i det land där man egentligen inte passar in. – Ett alternativ kan ju vara – Men flytta då, bryt med ditt hemland helt och hållet. Om det vore så enkelt. Jag älskar ”Sverige”, men ”Sverige” älskar inte mig!

Kulturkrockar kan vara oerhört plågsamma. Kommer ihåg under min första längre vistelse i Athen. Jag skulle vara där i nio veckor. Och jag bad om att få paket hemifrån, med cigaretter och fiskbullar och lite annat. Jag väntade i veckor på det där paket och när det väl kom, gick jag först till ett postkontor, men blev förvisad till ett annat som låg på motsatta sidan av statsdelen Pangrati/Mets. När jag väl kom dit, var det ett krångel utan like att få ut paketet. Trots att jag visade körkort och pass mm. var mannen bakom disken ovillig att lämna ut det.

Till slut fick jag paketet som var uppbrutet och när jag kom ut därifrån såg jag att fiskbulleburken gått sönder och buljongen hade runnit ut över allt innehåll. Det enda som var oförstört var limpan med cigaretter. Vad hände med mig? Jo, jag började storgråta på öppen gata som om livet tagit slut. Ringde sen till skolan och sa att jag förmodligen inte skulle orka gå dit. Men lyckades efter att ha varit hemma en stund göra det, då läraren sa att det inte var bra att sitta hemma och deppa. Läraren förstod precis vad det handlade om och efter en pratstund kändes allt rätt bra. Livet i Athen kan vara förbannat krångligt. Och det är en hård stad att leva i. Men jag älskar Athen!  Det är MIN stad! Förstår ni problemet – Jag är för mycket svensk för att klara av livet i Athen under en längre tid, med alla strejker och bristen på det sociala skyddsnät som jag är uppvuxen med. Men, jag trivs inte i Sverige – inte på riktigt! Och jag tror många av våra invandrande vänner känner likadant. Jag skulle vilja leva i Grekland i två år i ett sträck för att verkligen komma underfund med om det är själva vetskapen om att en två månaders vistelse bara känns temporär och det är möjligt att anpassa sig, som gör att man bara tror att man egentligen inte trivs hemma. Men det tog fyra månader för mig att få Kreta ur systemet från resan förra året.

 

Annonser

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s