Lärarutbildningens verklighetsförankring

Körde in till institutionen idag för handledning och undervisningsstart. Det märktes att det är påskvecka, för det var inte många studenter eller lärare där. Det är väl bara vi i lärarprogrammet som kämpar på.

Det var inte så länge sen jag rapporterade in betygen för en grupp i samma kurs som startade idag. Lika få studenter denna omgång. Träffade kollegan som sa – vilken skillnad det gör? Det blir en helt annan stämning och diskussion. Ja, jag tror man måste undervisa i kurser med 40-45 studenter för att förstå vilken skillnad det gör med 20-25, speciellt på avancerad nivå.

Idag sa jag till mina studenter att de inte skulle tänka på betygskriterier, betyg, eller på att få godkänt, utan på hur de skulle göra arbetet om det var på riktigt, i en verklig situation. De skall ju snart ut i verkligheten och då handlar det inte om vad de skall göra för att få godkänt, utan för att få ett jobb utfört på det sätt som krävs. Att de inte skulle se VFU- och examinationsuppgiften som något de bara gör vid lärarutbildningen.

Tyvärr florerar det alltför mycket åsikter om att lärarutbildningen är för långt från verkligheten. Kanske finns det en viss sanning i det, med tanke på att den alltmer betraktas som utbildningar inom ämnen som inte leder till ett specifikt yrke, som t.ex. filosofi och idéhistoria. Istället för att alla uppmanas att se att allt de lär sig inom den och genomför i form av examinationsuppgifter, skall ses i ljuset av att de skall genomföra det när de blir färdiga lärare.  De lär sig om teorier mm för att kunna använda dem i en verklig situation. Då måste de också ta det på samma allvar som om det vore en sådan. Men, är lärarutbildningen organiserad i den grad som behövs för att det skall bli möjligt. Lärarutbildningen från politiskt håll borde tas på mer allvar och ges mer resurser, så seminarietiden utökas. Jag väntar fortfarande på att Björklund skall uppfylla löftet att den lärarledda undervisningen skall öka. Men det har gått sex år nu och jag börjar ge upp hoppet. Speciellt eftersom den har minskat istället.

Vi har inte längre, om vi någonsin haft det, någon konstruktiv allmän debatt om lärarutbildningen. Man framhåller bristerna istället för att debattera vilket syfte den har i egentlig mening, eller också slår man in öppna dörrar. Jag som arbetat inom den under 15 års tid har hela tiden förhållit mig till den som en yrkesutbildning – Det är inte forskare de skall bli?  Och det är inte ämnesexperter de skall bli, som forskarna. Lärarutbildningen vilar på vetenskaplig grund, vilket innebär något helt annat än en forskarutbildning. Lärarnas förhållningssätt i en undervisningssituation och när det uppstår situationer som behöver lösas, skall grunda sig på konsekvensanalyser och rena observationer som inte innehåller tolkningar och värderande uttryck, utan vad som verkligen hände (för att nämna några exempel). I den meningen skall det vetenskapliga följa forskningens insamlingstekniker och krav. Det är ju vad vi arbetar för. Men detta kommer sällan fram i debatten!

Och när den nya lärarutbildningen förlorat ett par veckors VFU och när vissa kurser som tidigare hade VFU numera är rent teoretiska,  är det svårt att tro att de som bestämmer från politiskt håll verkligen inser att de egentligen borde utöka VFUn. Och om jag skall vara riktigt indignerad, vill jag ställa frågan – Vet de vad de gör?!

Annonser

10 thoughts on “Lärarutbildningens verklighetsförankring

  1. Men det är just det vetenskapliga inslaget som saknas på lärarutbildningarna alltför ofta. Där undervisar en hel del adjunkter som inte är alls är uppdaterade på någon forskning. Dessutom har de humanistiska lärarna mycket svaga begrepp om metodologiskt mer intrikata frågor och därmed om kritisk tänkande – tyvärr! Inom humaniora förekommer inget sant kritiskt tänkande värt namnet.

    Gilla

  2. När det gäller debatten om lärarutbildningen förekommer inte heller något sant kritiskt tänkande, utan en vardaglig kritik som oftast baserar sig på vad man själv tycker och hur något borde vara. Om man efterlyser sant kritiskt tänkande inom lärarutbildningen, kanske man skall använda sig av detta själv. På SU, är det relativt tunnsått med adjunkter… och en övervägande del av dem är doktorander, som jag känner till.

    Viktigt är att skilja på lärarutbildningens syfte och mål och dess möjligheter att uppfylla dessa. Kompetensen är viktig, men också hur lärarutbildningen är organiserad. Om den är finansierad och organisatoriskt uppbyggd på ett sätt som innebär att den kompetens som finns inte riktigt kommer till sin rätt, kanske man i debatten och i kritiken fokuserar på fel saker, om man talar om bristande vetenskaplighet och bristande verklighetsförankring hos de lärare som verkar inom den. Om den betraktas på samma sätt som t.ex studier inom ett ämne och inte en yrkesutbildning, ja då rättfärdigas de få lärarledda seminarietimmarna, självstudier och den alltmer snålt tilltagna VFU-anknytningen. Utbildningspolitikerna vill ha Världens bästa skola till ett så lågt pris som möjligt. Man vill att de som kommer in på lärarutbildningen i praktiken redan skall vara lärare (utifrån den syn på vad lärare är, som de ger uttryck för att ha) och förkorta utbildningen. Det finns ju t.o.m förslag om att göra kurserna kortare – Men,, de är redan så korta, så det går nog inte göra dem kortare utan att detta får konsekvenser för lärandet och möjligheten för oss att öht bedriva en undervisning med kvalitet värd namnet. De som verkligen är långt ifrån verkligheten är politikerna som styr idag. Och det är mot dessa det sanna krititiska tänkande borde riktas i första hand.

    Gilla

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s