Femton år och valde att avsluta sitt liv

Femtonåriga Amanda i Kanada lade ut sin historia på youtube och sen tog hon sitt liv. Läs Expressen. Nu är många upprörda och det har blivit allmänt känt. Nu, när hon tagit sitt liv, blir hon uppmärksammad. Hon blev internetmobbad bl.a. för att hon ställt upp topless på en bild, som publicerades.

Tror vuxenvärlden många gånger tänker att femtonåringar som drabbas av depressioner, nedstämdhet och isolering är inne i en naturlig livskris. Då barnet är på väg att bli vuxen. Kanske vi många gånger glömmer bort hur vi själva kände oss som femtonåringar. När jag tänker på min egen tid som femtonåring på väg att gå om nian på grund av hög frånvaro och låga betyg, kände jag mig inte som världens lyckligaste tonåring. Det förändrades ändå och på något sätt hade jag fått styrkan under de tidigare åren att alltid finna en utväg. Om jag inte blev accepterad av en grupp, sökte jag upp andra. Om vissa stängde mig ute, stängde jag dem ute även om de ändrade sig. Knackade aldrig på dörren och bad om att få komma in.

Men, nu har jag alltid gått mot strömmen och aldrig givit efter för grupptryck. Om någon blev mobbad i skolan, tog jag dennes parti på ett eller annat sätt. Vilket ledde till att jag själv periodvis blev mobbad och utestängd.

Det är nog inte möjligt att genom ovanstående berättelse få en person som redan bestämts sig att livet inte är till för henne, att då ändra på det. Snarare tror jag att skolan, och vuxenvärlden skulle behöva ändra på sitt sätt att se på andra människor – få dem att bejaka mångfalden och inte sätta upp så många regler för hur man skall vara, bete sig för att bli accepterad som den individen är. Vi kan ha hur många metoder som helst för att förhindra mobbning, men om inte världen utanför blir en del av arbetet mot det, ja då möter de flesta ändå kritik, vuxenmobbning eller stängda dörrar. Vi kan ha hur många metoder som helst, men så länge som skolans organisation sorterar ut, ja då kommer det ändå bestå – skillnader mellan människor som sätter det ena som främst och det andra som sämre. Därmed kan vi inte ta bort metoderna, men utöka arbetet utanför skolan.

När jag var tolv-tretton år gammal blev det modernt med gylfen fram även på jeans för flickor. Jag blev mobbad en halv sommar på landstället av några äldre, tills en av dem valde mig som sin bästis. Och mina föräldrar köpte sådana jeans man skulle ha då. Och när jag fick min US Army-jacka på vilken jag målade modstroll och blev stammis på 4:an på Lästmakargatan i Stockholm, ja då blev jag fullt ut accepterad. Men då blev det den två år äldre bästisens föräldrar som trakasserade mig för att locka ut deras dotter på farliga vägar. Fast hon likaväl som jag ville åka in dit för att spela flipperspel. Vi blev mästare båda två. Och varför då detta – jag tillhörde fel kategori vän till deras dotter. Så sommaren därpå, uppmuntrade de en annan att bli vän till henne. Och jag fick gå ensam. I slutet av sommaren konfronterade jag denna nya vän som demonstrativt vände mig ryggen och hon förnekade allt. Sommaren därpå berättade hon hela historien och jag blev arg. Jag sa upp bekantskapen med henne. Bästisen kom tillbaka, men jag fick veta att föräldrarna ansåg att mina föräldrar inte brydde sig om mig. Fadern i familjen mötte oss kl. 2 på väg hem på landstället och när han såg oss gick han fram till bästisen, och slog henne hårt i ansiktet. Min egen far kunde ibland hämta mig vid sjön och sa – Det är dags att gå hem nu Monika. Så, frågan var, vilka föräldrar som brydde sig.

Vår vänskap förstördes efter något år. Hon blev alltför influerad av sina föräldrars sätt att se på andra. Och så är det kanske i många fall, då vissa blir mobbare. De får med sig det hemifrån.

Jag är en stark förespråkare för mångfald och en strävan efter att inte se det ena som bättre än det andra, bara på ett annat sätt. Har det egentligen någon betydelse vilken bakgrund vi har, hur vi klär oss, hur vi ser ut och vad vi vill i livet. Skall vi inte alla kunna bli accepterade för dem vi är. Varför skall vi behöva leva efter andras normer och synsätt?

Jag tror alla vill leva, men för en del finns inte den där enda bästisen, eller den där enda utsträckta handen, som gör en stor skillnad. För det räcker oftast med en enda person som visar att den andra existerar och kan vara sig själv utan villkor. När det gäller femtonåriga Amanda från Kanada vet jag inte så mycket. Men det sätter igång tankar kring hur vi faktiskt är emot varandra, utan att kanske förstå vad vi faktiskt orsakar. Det som för en person är en bagatell kan för en annan vara megastort.

Det är tragiskt när människor väjer att avsluta sina liv när det än sker, men när barn och tonåringar väljer den utvägen, ja då gör det mer än ont.

Annonser

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s