Teknikens befriande dimension

Jag har följt debatten efter Björklunds utspel om surfplattor, bland annat på Johan Kants blogg och SVD1 och SVD2, samt Jans syrliga karameller

Björklund säger bl.a.

–  När man uttrycker sig som att böcker tillhör forntiden och att pennan inte ska finnas, då tror jag att man är farligt ute. Det är bra att man är snabb med att använda ny teknik, men jag blir orolig om man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste. Papper och penna måste man också ha, även om det är svårare att skriva välskrivning för hand.

Nu tänker jag inte här gå in och skriva ett debattinlägg, utan vill berätta om den förändring som skett för mig som lärarutbildare sen powerpoint-presentationer blev allt vanligare, datorer i varje undervisningssal och nätkonferenser.

Nätkonferenserna kom först – det tog ett tag att komma in tekniken, men eftersom jag bloggat ett antal år, var det inte något oöverkomligt. Det blev ett komplement till undervisningen. Nu upptäckte jag att 30-40 minuter av seminarietiden inte behövde vikas till att informera om administrativa saker. Dessa kunde jag ge via nätkonferensen. Studenter som glömt en uppgift hemma kan när som helst gå in på nätkonferensen och ladda ner och skriva ut det på någon av SUs datorer. De behöver inte sitta och försöka få tag på mig i telefon.

Sen kom powerpointen, vilket jag sällan kunde använda mig av, eftersom jag inte kunde släpa med mig en dator överallt och det behövdes kanoner. Då skrev jag ppt, men skrev ut och gjorde om det till overhead. Inte lika bra, men det fungerade iaf.

När vi flyttade till Frescati, blev det datorer i alla undervisningssalar – vilket underlättade användningen av ppt betydligt. Nu behöver jag inte skriva så mycket på tavlan. Det har lett till att jag punktar upp en del på powerpointen och kan sen fritt tala med min studentgrupp. De ser inte ryggen på mig eller mig bakom en overheadapparat. Det bästa är att det man talat om finns kvar – en fullskriven tavla måste man sudda ut för att skriva nytt. Inte blir det så läsbart heller. När seminariet är slut laddar jag upp en pdf-fil av power-pointen till nätkonferensen. Den fungerar som stolpar för minnet. När jag ser en rad på en av bilderna vet jag exakt vad jag skall tala om. Det har underlättat betydligt.

Nu är jag vuxen, kan motargumentet vara. Jo absolut. Men det jag vill komma fram till är att jag under de här åren då tekniken har kommit in alltmer i undervisningssalarna har upptäckt att en befrielse och att tankar, ideér mm kan utvecklas och fördjupas på ett helt annat sätt än när den inte fanns alls. Overheadbilder måste man skriva om och printa ut på nytt. I en ppt-bild kan man gå in och lägga till en rad. Allt går fortare!

Ett argument mot att eleverna skall använda läsplattor istället för att lära sig skriva för hand, är att något kommer gå förlorat. Jag tror att man måste tänka på vad som går förlorat om man tvingar en sju-åring, trots att finmotoriken inte är tillräckligt utvecklad, att skriva för hand, för att det så skall vara. Därmed inte sagt att sju-åringen när hon eller han blivit åtta eller nio år lär sig skriva för hand. För det behövs också.

Jag menar också att det behöver inte finnas vetenskapliga belägg för att något fungerar, om man upptäcker som lärare en förbättring hos eleverna.

Vetenskapligt bevisat eller inte, så kan det inte göra annat än att stimulera lärandet om jag som lärare inte behöver lägga ner i värsta fall – 40 minuter x 7 på rena administrativa göromål, som det kunde bli innan nätkonferenserna. Eftersom det blir mer tid till ämnet för seminariet.

Men böcker läser inte jag på nätet. Jag gillar den traditionella boken!

Och att läsa läroböcker som andra haft i sin ägo är roligt på grund av kommentarerna som finns nedplitade i dem.

Annonser

5 thoughts on “Teknikens befriande dimension

  1. Intressanta funderingar men jag förhåller mig ändå ytterst tveksam till de krav om att inga yngre elever ska öva finmotorik och möta vanliga böcker som ligger i den besparingsiver som finns i Maria Stockhaus uttalande. Det kan verkligen vara många fler som lider av avsaknaden av motoriska arbetsuppgifter än de som lider av att de finns.

    Jag lyfter också alla illa genomtänkta IT projekt som gjorts och hävdar att de ofta trummats igenom med att nytt alltid är bättre. Till det lägger jag min kännedom om flexibla läromedel för alla som är utvecklade för iPad och svenska språket. Det dröjer allt ett tag innan dessa är tillräckligt bra.

    Gilla

  2. Tack för kommentar… Sen du skrev denna kommentar har en del kommit fram om vad Stockhaus egentligen säger. Jag har aldrig tolkat det som att finmotoriken inte skall uppövas. Utan snarare att tiden senareläggs med ett år.

    Gilla

  3. Tur att det inte är elektrikerklass som får börja att koppla el och efter ett år lära sig säkerhetsbestämmelser.
    Fast ibland undrar man …

    Gilla

  4. Tack för ett intressant inlägg och fina reflektioner. Thinkout (vi gör appar som underlättar inlärning) följer med spänning den diskussion som blossat upp de senaste veckorna.

    Vi håller med – tekniken får inte föregå målet att uppnå kunskap. Det är lätt att bli förblindad av nya häftiga apparater, men många gånger krävs det en viss mognad i tekniken innan den kommer till sin fulla rätt – se bara på datorerna, som funnits i undervisningsmiljön i drygt 20 år, men som fortfarande idag ställer en del frågande om vad de ska användas till.

    I grunden måste det finnas en idé och en uppfattning om en pedagogik som driver användandet. Det anser vi oss naturligtvis ha…

    Gilla

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s