Jag tänker ju på dem hela tiden!

Ja, på mina tentor som ligger i sina mappar och väntar. Det kanske inte ser så mycket ut på bilden, men de omfattar ungefär 80×6 sidor text som skall läsas och bedömas. Från inlämningsdagen har jag 15 arbetsdagar på mig att bli klar och rapportera in och skriva på arkivlistan. Av dessa är jag klar med 30 tentor.

Och även om jag tänker på dem hela tiden, reser jag mig inte från datorn, går in till min arbetsplats och sätter mig och gör det. Jag väntar på att få rycket som aldrig infinner sig.  Beror det på att det är söndag och att jag har sovit ovanligt länge idag. Man skall inte arbeta på söndagarna. Inte om man är tvungen och det är jag inte idag. Har ingen undervisning i morgon.

Nu ligger jag alltså efter i tentabedömningen och jag får byta söndag till måndag osv. Men strategin är det inget fel på. Snarare på att jag gjorde mer än sex tentor per dag under några dagar, vilket fick mig att tro att jag kunde ta det lite lugnare sen. Där bedrog jag mig fullständigt.

Nästa måndag skall de vara klara! Och förutom det har jag 17 examinationsuppgifter som skall bli klara. En bok om skolpolitik läst och två ppt-presentation gjorda, två undervisningspass med allt vad det innebär, samt en egen examination i estetik. Men det är ju faktiskt söndag, eller hur?

Läste en kommentar på en annan sida om lärarutbildare som har stor frihet och egentligen är glidare, då de inte arbetar så mycket. Jag känner inte riktigt igen mig!

En ständig läroprocess

Ibland händer saker som gör mig förvånad. När jag håller i ett seminarium och har dialog med studenterna, kan jag helt plötsligt komma på saker jag aldrig tidigare har tänkt på. Det klickar liksom till och vetskapen finns där. Det visar på ett klart sätt hur kunskap skapas i samtal med andra och uppenbarar sig direkt. Inte efteråt utan helt plötsligt i ett ögonblick då det blir viktigt.

Ibland kan jag tänka – Kom det där från mig Och ibland tänker jag – varifrån kommer allt det jag säger, som jag inte tänker fram. Det bara finns där, som innehållet i en bok. Ugh, nu börjar det bli skumt.

Ledig i några dagar, förutom allt jobb – men jag ÄR officiellt ledig och jag kan stänga av telefonen och sova till klockan tolv om jag så vill.

Veckan som gått

Nu har ännu en vecka gått och jag har inte skrivit många rader, men arbetat desto mer. Min strategi att dela upp tentahögen efter dagarna fungerade utmärkt. Det blev en sporre att ta itu med nästa dag och nästa dag. Vilket innebar att jag inte behövde sitta i gårkväll och bedöma tentor.

Idag har jag istället läst och gett respons på seminarieuppgifter som iofs var planerade att bli färdiga igår. Men då jag hade seminarium på förmiddagen och handledning under eftermiddagen och fick sitta länge i kö på väg hem, var jag för trött att göra det. Men nu är det gjort och det känns bra. MEN, nu väntar 17 seminarieuppgifter, men de behöver inte vara klara förrän nästa vecka.

Även om jag nu inte har undervisning mer än en dag i veckan och längre fram kanske några veckor helt utan undervisning, innebär det inte mindre arbete. Bara en annan typ av arbete. Och det kräver en självdisciplin. Min strategi är att helt enkelt säga till sig själv – nu är jag på jobbet, trots att jag är hemma. Om det inte hjälper går jag ut och runt kvarteret och när jag går tillbaka är det på jobbet. Idag gjorde jag så, men hoppas jag inte behöver göra det så ofta.

Tvättade bilen i början av veckan. Och blev lika förundrad som alltid över den vackra färgen, som inte syns så bra när den är smutsig. Det är metallicfärg och smutsen gör att färgen blir matt och livlös. Men, det har ju varit slask så helt ren är den inte efter två dagars resa in till stan.

Men, som sagt – det har blivit lugnare nu och jag har äntligen kunnat ta bort mitt auto-meddelande. Känner hur stressen börjar att lägga sig. I det här jobbet är inte stressen under vissa tider skadlig som den kan vara i ett annat jobb, eftersom jag vet att det blir en lugnare period. Det är övergående – även om det nu har varit hysteriskt mycket att göra. Men, som jag sagt tidigare – Det är kul också!

Igår hade jag undervisning i Södra husen igen – i en sal för trettio personer och var på marknivå och det var en trevlig sal. Det är ett projekt det också – att bedöma undervisningssalar på universitetet.

Jag skall läsa en bok om skolpolitik innan torsdagen.

En bra men trist dag

Har jobbat en del och allt har varit okey. Har tittat lite på TV och varit på nätet och läst lite bloggar mm. Och jag har flera dagars undervisningsfri tid och har även lagt upp ett schema för läsning och bedömning av tentor och inlämningsuppgifter. Sex inlämningsuppgifter och sex tentor per dag. Har varit så ordentlig att jag lagt in tentorna i olika mappar och skrivit Söndag, Måndag, Tisdag osv. Och jag har hunnit läsa och gett respons på fem inlämningsuppgifter. Jag har tvättat och städat undan. Allt har gått sin gilla gång. Det har varit en bra dag, men ändå upplever jag att det är en trist dag. Vill göra så mycket. Tänker istället på allt jag inte har gjort och fokuserar alldeles för mycket på att min bil aldrig har varit så smutsig som den är just nu. Och att jag borde panta flaskor och slänga en hel del tidningar. Men, att göra det, gör ju inte dagen mindre trist, men kanske jag skulle känna mig duktigare . Eller vad det nu beror på. En bra, men trist dag. Kan det bli märkligare än så! Kanske jag borde åka bort någonstans, men det har jag egentligen inte heller någon lust att göra.

Undervisningstid

Ibland när jag vaknar på morgonen sen årskiftet har det börjat kännas som om jag inte kommer klara av dagen. Men av någon anledning brukar allt lätta när jag är klar med allt och är på väg ut genom dörren och ner till min bil. Då känns allt okey igen och jag ser fram emot jobbet jag har. Och under samma dagar, känns allt overkligt när jag kör hem. Det är som om den värld jag befinner mig i tillsammans med mina studenter raderar ut allt övrigt liv. Men jag tror även att det kan bero på att den trötthet jag känner nu, måste jag glömma bort och fokuserar helt på Nuet.

I torsdags kändes det precis så när jag körde iväg. Jag hann också börja tänka, eftersom jag hade eftermiddagspasset. Och istället för att tro att det här är enkelt, började jag undra om allt skulle gå bra. Men allt gick precis som det brukade. Med tanke på hur länge jag har undervisat på den kursen, behöver jag inte ens tänka tanken att något kan gå fel. Det är som att trycka på en knapp så fungerar allt. Det är väl det som kallas för rutin. Men det är inte det enda svaret. När jag är på väg till undervisningssalen och när jag träffar studenterna, hamnar allt på plats. Det är ju det här jag vill göra och inget annat.

När studenterna gått hem sprättade jag kuvert – inlämningsdag för den kurs som avslutades i förra fredagen och mitt postfack var fyllt. Under tiden talade jag med två kollegor.

Kom hem rätt sent.

Somnade ganska sent på natten och drömde om de studenter jag skulle träffa igår. Och de pratade hela tiden, så jag kunde inte sova ordentligt. Slumrade till, men de fortsatte. Vaknade till och såg att klockan var kvart i fyra. Somnade om, men drömde om studenterna. Till slut somnade jag och vaknade klockan åtta. Det är väl det här som är ett tecken på stress. Och i det här fallet handlade det mest om oron över att de skulle stå i Konradsberg och vänta på mig.

Körde in till Södra husen där jag skulle ha seminarium, i en sal som jag aldrig haft tidigare. Med en teknisk utrustning som såg ut som en halv cockpit i ett flygplan. Projektorn fick jag på, men sen höll jag på ganska länge innan jag kom på hur jag skulle sätta på datorn. Knappen var jämns med hela framsidan, på datorn som stod närmast golvet i skumrasket. Till slut hittade jag den och allt sattes igång. Varför inte ha en grön knapp så man direkt ser att här skall det tryckas in.

Studenterna kom och jag hann knappt börja förrän någon gick omkring med vagnar som skramlade i korridoren. Jag försökte stänga dörren, men då blev det ett luftdrag som störde mer. Men det är dålig luft i den salen. Den är längst ner i källaren utan fönster, så resten av tiden hade vi dörren öppen ändå. Allt gick bra. Studenterna pratade inte hela tiden som de gjorde i min dröm och ingen stod, såvitt jag vet, och väntade på Konradsberg.

Och luften var tydligen så dålig att jag fick syrebrist, så när jag kom halvvägs upp till Cafebaren kände jag mjölksyra i hela kroppen. Och när jag till slut kom upp och fram till kön kändes det likadant. Efter en stund gick jag ut i friska luften. Köpte kaffe, gick ner igen och det tog ett tag innan det lättade. Måste nog rapportera om det.

När jag körde hem, kändes det skönt att veta att veckan är över och att jag nu har fem dagar då jag kan sitta i lugn och ro och bedöma tentor. Det blir en lugnare period framöver, med i genomsnitt ett undervisningspass i veckan och en hel helt undervisningsfri vecka, tills det sätter igång igen.

Det är dubbla känslor i mitt jobb – samtidigt som det är så roligt, sliter det på systemet. Och man kan ju tänka, men fyra undervisningspass i veckan. Är det något som kan vara slitsamt i längden? Mer om det i ett annat inlägg kanske!